Denna dag har inte varit mer olik andra dagar, ingen påskkäringutklädnad, inget äggletande, utan bara en vanlig pluggdag. Jag önskar att det gick fortare med det digra uppsatsarbetet men det går i snigelfart vilket är rätt frustrerande då jag har massor av saker jag vill skriva. Det som går så sakta är bearbetningen av alla intervjuer, jag tackar mig själv i efterhand för att jag var klok och ”bara” valde att göra sex intervjuer. Sex är för fan mer än tillräckligt! Puh… Det är ju bra att ha ett rikt intervjumaterial men man får ju räkna med en hel del jobb. Min handledare ville att jag skulle skriva en förutsättningslös analys och den har jag hållit på med i några dagar nu och är fortfarande inte klar! Och det är inte ens något som ska vara en del av uppsatsen utan den skriver jag bara för min egen skull. Önskar nästan att jag hade en sekreterare, får ju träningsvärk i fingrarna… Annars ska jag inte klaga, jag har den bästa handledaren på Liu (tror jag) som tar sitt handledarskap på stort allvar. Han överöser mig med tips, idéer, artiklar… Jag måste verkligen nyttja hans hjälp medan jag kan så jag blir klar med uppsatsen i vår.

På jobbfronten går det sådär, jag väntar på att få svar på om jag får något sommarjobb i år överhuvudtaget. Språkledarjobbet fick jag inte, de valde bort mig av någon outgrundlig anledning. Jag är inte så ledsen för att jag inte blev vald, ersättningen var kass för ett så slitigt jobb och vad jag vill och behöver är att tjäna pengar. Däremot förstår jag inte VARFÖR jag inte blev vald när jag i princip uppfyllde alla kriterier på vad de sökte. Personligen tycker jag att de har gjort ett misstag (med risk för att låta självgod). Det hade säkert varit ett roligt jobb och man hade lärt sig mycket, och helt bortsållad är jag inte än eftersom jag har placerats i en reservpool, men jag får vara beredd på att kanske få ett annat jobb nu. De övriga jag sökt är vik inom äldreomsorgen i Linköping och Boden. Det skulle vara schysst om jag fick vik halva sommaren här och halva där uppe, så jag fick tillbringa tid med både Fredrik och alla er där uppe i norr. Jag vill ju komma upp någon gång i sommar men helst vill jag inte vara i Boden hela sommaren, så det skulle vara perfekt. Tråkigare att jobba inom vården men det är helt okej ändå, så länge jag slipper jobba som personlig assistent.

Så var det vinter igen, wonderful. All snö hade nästan smält bort, solen strålade från klarblå himmel och snödropparna hade börjat visat sig. Vad händer? Det blir kallt och börjar blåsa som fan, blir sånt där lurigt väder då man tror det är varmt och skönt ute men istället kyler blåsten ner en i märg och ben så fort man kommer ut. Och nu har snön fallit igen. Dock var jag inte så hoppfull att jag trodde det skulle bli vår på riktigt redan, och att det inte visade sig bli det gör mig inte jättebesviken men nog är det lite dystert. Det som är bra är att man inte blir särskilt sugen på att gå ut och får därför vettiga saker gjorda inne, som skrivande på examensarbetet. Det har känts som att jag legat efter ett tag, men om man ser till min egen tidsplan är det inget jag ”måste” bli klar med hittills, bara metoddelen denna vecka. Det lär jag inte bli då jag fortfarande har några intervjuer kvar att göra men kanske nästa vecka. Om man ser till tidsplanen som de ansvariga för själva kursen satt upp ligger jag ganska mycket före, så det är ju bra, men det är ju min egen jag ska ha nog med motivation till att följa. I april lär det inte bli mycket gjort för då kommer jag ha praktik. Jepp, jag har äntligen fått en plats och den här gången blir det ett återbesök i Motala, som tur är inte på samma skola.

På sistone har jag känt mig ovanligt kreativ, det är verkligen kul att skapa själv! Det hela började med att jag blev inbjuden till ett scrapbookingparty. Jag hade mina fördomar, det är väl bara småbarnsmammor som håller på med sånt? Jag som älskade att pyssla som barn tackade ja till att komma och testa att scrappa och det var väldigt kul! Jessica, Fredriks kompis fru, höll i ”partyt” hemma hos dem och en försäljare var där och visade massa grejer. Sen kunde man förstås beställa material ur katalogen så jag gjorde en beställning, nu har varorna kommit så ska bara hämta dem hos Jessica och sen blir det scrappa, scrappa… Annat kreativt jag gjort är att jag virkat en grytlapp själv, det tog ett par dygn men jag blev nöjd med resultatet. Jag måste köpa mer garn för nu har jag fått blodad tand vad gäller det också. Oh my, vart ska detta sluta..?

Att jag ska vara så envis, eller så är jag väldigt lat, en kombo kanske. Har haft skallebank sen igår morse, ändå har jag inte tagit en tablett ännu. Det är ganska uthärdligt så det är inte så att jag inte klarar av att göra någonting med den. Igår var jag på arbetsintervju i huvudstaden och det kändes som att det gick hyfsat, genomled en tre timmars intervjuprocess med både rejäl sömnbrist och huvudvärk och ändå kunde jag svara rätt bra på frågorna de ställde. Intervjun var angående sommarjobbet som språkledare jag sökte för drygt en månad sedan. Först var det en presentation av företaget och vad det innebär att jobba som ledare, därefter startade gruppintervjun och under tiden blev var och en av oss hämtade för en individuell intervju. Gruppintervjun hade ett rätt trevligt upplägg måste jag säga och kändes avslappnat. Vi fick dra lappar med olika case-frågor på och så skulle vi först själva svara på frågan vi fick och sedan fick de andra svara om de ville. Frågorna var av typen ”en student har hemlängtan, vad gör du då?”. Ja, frågor om hur vi skulle hantera olika situationer helt enkelt. En i min grupp var en identisk kopia av Barney Stinson i ”How I met your mother” samtidigt som han var en aning lik Stefan Holm, det var rätt kul. Han brukade få höra det sisådär någon gång i månaden, Barney-likheten alltså. Borde inte det vara rätt tröttsamt?

Efter att vi kom hem igår var vi båda helt uttrötta och orkade knappt göra någonting, jag var så trött att jag gick och lade mig en stund men fick inte sova direkt. Det var kanske lika bra, hade säkerligen sovit alldeles för länge och sedan hade min dygnsrytm blivit helt tokig. Till kl.22 orkade jag vara vaken ungefär, sen sov jag gott i flera timmar. Nu försöker jag motivera mig själv att plugga men det går inte så bra, kanske ska gå och ta den där tabletten i alla fall…

Jag tänkte anmäla mig till Vikariebanken, det kanske jag har sagt, och gjorde ett seriöst försök idag. Fyll i personuppgifter, check! Ange utbildning, check! Kryssa i ämnen och stadier du är intresserad av att vicka i/på, check! Ange två referenser, DAMN! Jag har inga referenser att ange och måste därför jaga personer som kan tänka sig att ställa upp, personer som inte ens varit arbetsgivare (jag har ju arbetat så lite) till mig utan lärare eller handledare. När jag mailar den handledaren som skulle kunna vara min bästa referens får jag ett felmeddelande tillbaka. Helskotta satan också. Det är inte som att jag precis kan välja och vraka. Jag blir smått störd på att man måste ange referenser precis överallt, hur ska man nånsin komma in i arbetslivet om man bara måste ha goda omdömen sen tidigare att visa upp? Till och med för att få skriva in sig i Vikariebanken!? Jaja, jag får väl ta ett par lärare på universitetet. Inte så mycket annat att göra. Inte för att låta självgod men om folk bara visste hur bra jobb jag skulle kunna göra på diverse ställen, som inte mina referenser säger så mycket om, skulle jag få jobb hur lätt som helst. Men alltid dessa förbannade referenser…

Annat som också sätter käppar i hjulet för mig nu är att bara en av fyra lärare som har tackat ja till att intervjuas har svarat på mitt mail om när det passar att jag intervjuar dem. Dessutom måste jag fixa tre-fyra intervjupersoner till och det verkar inte gå att lösa genom kontakter från VFU:n/min studietid för de svarar inte heller på mail. Jag har inget annat val än att ringa runt till rektorer på diverse gymnasium i Linköping och fråga helt okända lärare. Det går liksom inte att bygga en forskningsstudie på en lärares utsagor, även om jag gör en kvalitativ och inte kvantitativ studie.

För att detta inlägg inte bara ska innehålla gnäll kan jag avsluta med den goda nyheten att jag blivit kallad till intervju i huvudstaden angående språkreseledarjobb i sommar, även om ni redan visste det av Facebook-statusen. Det känns spännande och ganska så nervöst på samma gång, intervjun kommer ta cirka tre timmar då det både är individuell intervju och gruppintervju. Jobbet innefattar att man åker med en grupp barn/ungdomar till ett ställe och är ledare för dem på resan i tre veckor. Jag fick svar på min ansökan till tjänsten som språkledare i Spanien, det skulle vara riktigt najs att jobba där!

Då hade man bokat en utlandsresa bara sådär, den 14e maj åker vi till det klassiska charterresmålet Mallis. Jag vet inte riktigt hur detta hände, men det började med att Fredrik häromdagen sa att det var rätt billigt att åka dit med Ving tack vare flera rabatter. Jaha, men jag har ju ändå inte råd, tänkte jag. Det finns inte på kartan… Men så diskuterade vi och resonerade fram och tillbaka om ekonomiska angelägenheter och sa att det kanske visst kan bokas en resa. Det skulle lösa sig genom att jag lånar ett par tusenlappar av Fredrik och bekostar resten själv nu direkt. Jag vet att detta inlägg är i rätt stor kontrast till det förra, lät som att jag var värsta fattiglappen. Men som jag ändock skrev, sparade pengar är till för att läggas på resor och andra trevligheter, unna sig något måste man ju få göra ibland. Dessutom såg jag att mina fonder hade stigit i värde. Så jag rättfärdigar det hela med det, men också med att jag inte har varit på en solresa på 10 år. Jag har länge haft abstinens så nu tyckte jag att det kunde få vara dags! Eller nu och nu, vi åker ju inte förrän om tre och en halv månad så jag får ha abstinens ett tag till. Men nu har jag i alla fall något att se fram emot under allt slit med ex-jobbet, det ska bli så härligt! Min andra gång på Mallis blir det men denna gång bär det av till andra sidan av ön, närmare bestämt till en liten kustort strax sydost om Palma. Perfekt läge, skönt strandliv i närheten av Palmas stadspuls. Vi har dessutom bokat ett barnfritt hotell, rätt skönt att slippa ungar när man själv inte är där på någon familjesemester. Åh, vad jag längtar!

Bild lånad av jungfruresor.se

Jag har nog aldrig varit så desperat av att fixa jobb som jag är nu, vilket har att göra med att jag inte har CSN alls denna termin och känner mig rätt fattig. Okej, kanske inte extremt fattig, men de bidrag jag får av mor och far räcker inte och jag vill verkligen inte leva på mina sparpengar. De är ju till för att läggas på någonting roligt som en resa, möbler eller så. För att överleva tills jag har fixat mig någon slags inkomst försöker jag leva så sparsamt som möjligt. Ingen kläd- eller skoshopping, inget bussåkande med stadsbussarna till stan eller campus och inga onödiga småutgifter t.ex. Det jag betalar för ser jag till att utnyttja till fullo, som mitt träningsmedlemskap, månadslinserna och Spotify-kontot. Det här levernet gör mig faktiskt inte olycklig, snarare att jag känner en tillfredsställelse i att jag inte kommer hem med något jag inte behöver. Och att cykla i vinterväglag är helt okej, visst är det lite jobbigt men det är gratis, man får motion, kylan biter lagomt i kinderna, man slipper stå still och vänta på bussen utan blir varm när man cyklar istället, det är miljövänligt… Och dessutom tar man sig ofta fram fortare med cykel då bussarna ändå aldrig går i tid under vintern. Att cykla är det bättre valet!

Men angående att vara desperat, jag är t.o.m. så desperat att jag har sökt semestervikariat i Boden. Jag vet att jag lovade mig själv att aldrig göra det igen, när jag fick sparken från personlig assistans-jobbet var den sista potatisen satt. Men hör och häpna, nu säljer jag min själ igen i ren och skär desperation. Grattis Bodens kommun, ni får mig! Kom och ta mig bara! Skämt åsido. Jag har och ska givetvis inte bara söka detta jobb, det vore ju verkligen brist på engagemang och driv från min sida. Vård- och omsorgspersonal behövs ju på alla ställen så ska söka i Linkan och Norrköping också. Mest av allt skulle jag förstås vilja jobba med något annat… Får se vad det blir. I alla fall är jobb inom Bodens kommun ett sista alternativ och ett helt okej sådant (äldreboende och hemtjänsten). Tack vare er vänner där uppe kommer jag att överleva.

Nu är det, efter fyra och ett halvt års studier på Lärarprogrammet, dags att skriva mitt examensarbete. Jag har ständigt tänkt att det ligger långt fram i tiden och plötsligt befinner jag mig på min handledares arbetsrum för en första handledarträff. Det är svårt att ta in då det känts som att jag bara ska plugga i all evighet och aldrig nå målet. Var det inte nyss jag började på Lärarprogrammet? Vart har all tid försvunnit? Det är en skön känsla att snart vara klar med utbildningen, samtidigt som det är overkligt och skrämmande. Att plugga på och sitta nedsjunken i tradig kurslitteratur har gjort att man alltid haft någonting att göra, det har varit en trygghet. En dag, jag minns inte när, kom jag till en punkt då jag började vela. Fy fasen vad jag har velat genom åren, och ändå haft motivationen att fortsätta på lärarprogrammet. Min drivkraft har nog varit att jag aldrig har pluggat något ämne som varit tråkigt. Min passion för språk blandat med envisheten om att jag faktiskt KAN bli en bra lärare har hållit motivationen uppe.

Min handledare verkar helt suverän måste jag säga, och det är inte ofta jag drar till med superlativ. Han har skrivit en avhandling om mitt ämne, som är lärares hantering av störande elevbeteenden, så han kan sin sak om man säger så. Trevlig, bra på att komma med råd och mycket positiv till min idé är han också, så utsikterna för bra handledning är goda. Jag har nu kommit igång lite smått och skrivit utkast på intervjufrågor, gjort en tidsplan, lånat böcker och dammat av en metodbok jag redan hade – hello Bryman, we meet again…

Igår var jag för första gången på Kettlebells bas och när jag såg att de flesta redan var i salen väcktes instinkten att fly fort som fan. Varför hade jag kommit dit? Hade jag inte utmanat mig själv lite väl mycket nu? tänkte jag, men gick in med en påklistrad självsäkerhet och tänkte att jag får väl göra mitt bästa. Tyvärr var mitt bästa inte gott nog för att jag skulle klara av alla övningar med ketteln. Jag hade plockat på mig en på 8 kg lite snabbt, hann inte se om det fanns någon lättare kettel för passet började när jag kom in. Till en början gick det hyfsat och jag svingade ketteln mellan benen som instruktören visade, men när man skulle lyfta den sabla ketteln upp och ner i axelhöjd så sa mina armar stopp. De svek mig och hånade mig för min inbillning att jag trodde att jag skulle fixa det. Instruktören, en ung muskelknutte, kom fram till mig och instruerade hur jag skulle göra då det verkade som att han trodde att jag inte hade greppat tekniken. Jodå, nog förstod jag, inte riktigt det som var problemet… ”Jag tror jag behöver en lättare kettel” sa jag, varpå han skrattade lite försiktigt och sa att det inte finns någon lättare än så (i denna sekund ville jag bara sjunka genom jorden) ”Nähä, okej…” (skrattar nervöst) svarade jag, och sen hade jag valet att antingen lämna salen och därmed ge upp eller att, trots min svaghet, försöka göra de andra övningarna som väntade. Jag gjorde det sista och plågade mina stackars armar så förbannat att de skakade när passet var slut. Idag har jag träningsvärk from hell, knappast förvånande…

Tentan börjar arta sig, bäst är väl det med tanke på att det är inlämning idag. Lite segt att jag har tre sidor kvar att skriva, men inte för att jag inte kommer på något utan för att jag måste tänka på formuleringar. När det gäller språket är jag väldigt självkritisk och vill hitta de mest akademiska och finaste orden. Så ja, språkligt sett tvivlar jag inte på att tentan kommer vara av bra kvalitet men då ska man ju få fram allt det man vill säga också. Apropå språk himlar man lite med ögonen när man läser godkända examensarbeten där författarens språkliga kompetens ligger på en grundskoleelevs nivå. Liu verkar inte ställa några höga krav alls på språket, bara man har skrivit om sitt ämne och uppnått syftet är det OK. Det gör att jag inte känner någon större oro inför att få godkänt på mitt eget examensarbete.

Ikväll har jag varit på mitt första spinningpass på flera år, ja, faktiskt första gången på Campushallen. Då kan ni tänka er hur längesen det var jag sist tränade spinning, cirka 8 år sedan då jag bodde i Boden. Trots det hade jag bokat in mig på timpasset, basicpasset på 45 minuter är på ”fel” dag. Jag hade självklart glömt hur jobbigt det var men klok som jag är ibland så tog jag det lugnt i början och försökte att inte låta mig hetsas av instruktören eller alla spinningfreaks omkring mig. Ändå höll jag på att dö av ansträngning och svetten bara rann. De flesta på passet verkade vara värsta inbitna spinningfantasterna och trampade fort utav bara helsike i takt till trance-/dancemusiken medan jag kämpade på i min egen värld och låtsades öka motståndet när alla andra gjorde det. Jag satt nämligen på första raden med instruktören en meter rakt framför mig, inte den bästa platsen men platserna på alla andra rader var upptagna och likaså de i kanterna på första. Så går det om man kommer precis när passet ska till att börja. På onsdag tänkte jag göra Kettlebellsdebut, ett pass som jag länge har velat gå på men det blir fullbokat fortare än man hinner blinka. Denna gång blinkade jag inte och lyckades knipa en plats.

Annat roligt jag ska ägna mig åt i veckan är att skriva dramatenta, söka jobb och byta bank. Japp, nu har jag tröttnat på Nordeas krångel med Internetbanken och deras dåliga service så nu byter jag till Länsförsäkringar. Eftersom Fredrik har den banken vet jag att den är bättre. Det finns viktigare saker att lägga sin energi på än irritation gentemot Nordea.

…gör mig glad när jag är ledsen/deppig
…peppar mig när jag känner mig omotiverad
…kramar och pussar mig massor när jag har haft en dålig dag
…är rolig när jag behöver få ett gott skratt
…ger mig choklad när jag verkar behöva det
…lagar maten klart tills jag kommer hem från träningen
…säger att jag visst kan och att jag är bäst när jag tvivlar på min egen förmåga
…ställer upp ekonomiskt när min egen ekonomi är dålig
…ger mig komplimanger när jag har gjort något bra

Du är bäst <3