Fredag den 13:e idag, och det kanske var tur att jag valde att stanna hemma, även om det inte var av just den anledningen. Natten har varit hemsk, jag har hostat för jävligt mycket så varken jag eller Fredrik har kunnat sova bra. Nu är jag outsägligt less på att vara förkyld, min kropp är alldeles slut för att den tagit så mycket stryk av hostan. Aldrig tidigare har det varit så jobbigt att vara förkyld, så fort man försöker koncentrera sig för att göra nånting sätter hostan igång. Huvudet värker, öronen värker, det gör skitont att svälja och huden under näsan är på väg att flagna bort pga. x antal gånger jag måste snyta mig om dan. Jag kan leva med huvudvärk och en torr Rudolf-näsa, till och med att det gör ont att svälja, men hostan blir jag helt galen på! Inget receptfritt hjälper desto mer, och min läkare skrev inte ut nåt receptbelagt åt mig i tisdags när jag var där. ”Vänta tills det går över av sig självt”. Jojo… vänta är ju jättekul, inte aaalls något jag gjort för länge….

Om 12 dagar åker jag till Paris och då hoppas jag verkligen att jag är frisk. Jag har inte börjat längta på riktigt förrän nu faktiskt, för tiden har gått så fort och sen har jag inte velat tänka på det faktum att jag åker ifrån Fredrik. Nu känner jag mig inställd på att vi inte kommer ses så ofta igen, det känns trist givetvis men jag vet ju hur det är och det är bara att deala med det så att säga. Han är det enda jag kommer sakna med Linköping, allt annat känns helt okej att åka ifrån. Just nu är det bara en tragisk grå, regnig och blåsig ”vinter” här så på så sätt ska det bli skönt att slippa själva stan. Jag vet att Paris är så mycket roligare och att det finns tusen fler saker att roa sig med när skolan känns jobbig och saknaden efter Fredrik är stor. Dessutom är det enkelt och billigt att flyga mellan Skavsta och Paris Beauvais. Det kommer bli bra!

Här kommer en bild på vår nya taklampa till vardagsrummet! Jag är supernöjd!

Sen jag skrev här sist har flera saker hänt. Jag har varit i Boden och fått träffa mina fina vänner och familj, nyår har passerat och jag har hunnit fylla 26, vilket betyder att jag inte längre får åka som ungdom inom Östgötatrafiken. Jag får inte heller boka ungdomsbiljett på SJ. Det känns lite motigt att behöva inse detta faktum, att jag nu i ytterligare avseenden är vuxen på riktigt. Det är i såna här fall det är mindre kul att fylla år i början av året. Jag hade gärna varit ett höstbarn nu… Jaja, det finns inget annat att göra än att acceptera detta.

Jag har flera förhoppningar för 2012, och jag hoppas att det kommer bli ett ännu mer awesome år än 2011. Mina förhoppningar är att jag ska bli frisk från vad det nu är jag har (har hostat i mer än 2 månader nu och misstänker att det kan vara en luftrörsinfektion, vc imorgon!), att jag kommer få en härlig tid i Paris med många fina upplevelser och bekantskaper, att jag kommer lyckas med mina studier där, att jag och Fredrik står ut hyfsat med att återigen ha ett distansförhållande, att familj och vänner mår bra och lyckas med vad de strävar efter, att jag och Fredrik kan resa runt i Sydfrankrike efter mina studier i Paris, att jag får ett sommarjobb andra halvan av sommaren, att jag utan ånger avslutar mina studier på Lärarprogrammet och uppnår en målmedvetenhet vad gäller mitt alternativa yrkesval översättare, att jag får möjlighet att spara ihop lite pengar och sist men absolut inte minst: att jag får möjlighet att träffa mina vänner mer. Jag känner på mig att det inte är helt omöjligt att det mesta av detta blir verklighet bara jag jobbar för det, och det tänker jag med all säkerhet göra!

Tänka sig, i förra inlägget skrev jag om min oro inför att hitta boende i Paris och nu har jag hittat ett. Saker och ting kan faktiskt lösa sig snabbare än man tror, så ja Marie och Jessy, ni hade rätt. Jag hade bara låga förväntningar antar jag, dvs. att jag skulle behöva få 100 nekanden innan jag hittade ett kyffe just eftersom det sägs vara så himla svårt att få nånstans att bo i Paris. Det här jag fått var det tredje jag sökte, utan att ha sänkt några krav. Jag kommer inte bo i nån fängelsecell slash klädkammare den här gången utan i ett ”normalt” rum (vad som nu kan klassas som normalt…). Rummet är utrustat med en säng, en garderob, ett skrivbord och en stol och det är allt jag behöver som möblemang, och inte att förglömma: ett fönster! Jag kommer kunna SE UT, är inte det fantastiskt? Det känns som en lyx efter mina erfarenheter i Barca. Jag kommer att bo med andra studenter och en dam på över 60 år som är den som hyr ut rummen. Lägenheten ligger hyfsat centralt, i Montparnasse om det nu säger er någonting, med ca 3 kilometers gångavstånd till universitetet. Dock är det ju så att smakar det så kostar det, och det är Paris vi snackar om. 470 euro i månaden, iiih… Men förutom CSN får jag Erasmus-stipendium så det kommer gå ihop. Dessutom kan jag nog spara in på metrokort genom att gå till universitetet och andra närliggande ställen. Vi får hoppas att mitt konto inte blir helt urholkat pga. massa nöjesutgifter, frestelserna är säkerligen många. Hoppas det finns fina studentrabatter!

Nu är det nedräkningen till hemresan som är mest aktuell, på torsdag kommer jag! Det ska bli så grymt kul att träffa mina bästa brudar igen! Shit, jag har inte sett de flesta av er sen i april och juli, men nu är det äntligen dags. Sen ska det givetvis bli mysigt att se min familj igen, de bara väntar på mig nu. Pappa brukar säga att jag inte behöver köpa några julklappar för min hemkomst är en nog bra sådan. Aaw så fint att jag nästan blir rörd. Men några klappar ska de självklart få ändå, annars kan de lika gärna ge mig hela säcken direkt med etikettlösa klappar. Och det blir ju en aning monotont och enkelriktat. Det ska verkligen bli skönt att komma hem, komma bort härifrån ett par veckor. Hösten har varit grå, blåsig, regnig och tyngd av plugg så jag har inte fått mycket fritid om man säger så. Sen har ju även min hälsa krånglat, vilket så klart drar ner livsgnistan en aning. Därför kommer denna kommande avrundning på året bli extra mysig, kul och avkopplande och att Fredrik kommer upp till Boden den 30:e gör ju knappast saken sämre! Visst blir det fest på nyår? It has to be!

Det känns som att flera saker i mitt liv hänger på lösa trådar just nu. Jag väntar bara på att saker ska ordna sig så jag slipper gå runt och oroa mig mer, men istället går bara tiden och inget händer. Dessa saker gäller mest min Paris-vistelse som startar i januari. Mindre än två månader kvar tills jag ska vara på plats i Paris! Jag har fortfarande inte fått boende fixat och jag har inte bokat någon flygbiljett heller, eftersom jag inte vet när den förberedande franskkursen sätter igång. Tiden bara går och inget händer. Jag hatar verkligen att ha den här känslan av ovisshet! Ett av de erbjudanden jag svarat på handlar om en mysig lägenhet ganska så centralt i Paris som jag i så fall skulle dela med två italienskor. De skickade bilder och det såg så himla fint och trivsamt ut! Ytterligare ett plus var att hyran var låg för att vara i Paris, 330 euro i månaden. Det låter nästan för bra för att vara sant, så jag undrar verkligen om hela sanningen är framlagd i mailet… Har försökt få kontakt med ena tjejen på Fb men hon har inte svarat än, det känns lite osäkert… Men jag får se, de tyckte ju att jag kunde fundera på saken och sen återkomma. Jag har ännu inte gett något definitivt svar.

Hur som helst, saker kommer ju att lösa sig på något sätt, jag är inte helt uppgiven och har tappat lusten att åka iväg. Det här kommer bli ett helt oförglömligt äventyr, kommer verkligen berika mig på flera olika sätt! Det är jag säker på. Distansförhållande blir det ju igen, blä… Vi kommer nog sakna varandra ännu mer än under min Barcelona-vistelse. Men om vi klarade 9 månader på distans kommer vi ju klara ett halvår. Något annat tillåter jag inte mig och min fästman! Hehe, roligt att kalla honom det.

Jag och Fredrik hade det senaste halvåret pratat om att förlova oss, och bestämde oss för att göra detta på en dag som kändes speciell för oss. Vi valde den 21/11 eftersom vi på den dagen hade varit tillsammans i två och ett halvt år, ett kvarts decennium. Det var inget drastiskt beslut utan vi hade verkligen kommit fram till att vi båda ville förlova oss för att… ja, behöver jag säga varför? Kärleken känns så himla rätt mellan oss, vi trivs så otroligt bra i varandras sällskap och vi vet att vi vill dela livet med varandra. Svårare än så är det inte. Alla blev ganska överraskade tror jag eftersom vi inte hade sagt ett knyst om att vi ens hade planer på att köpa ringar i år. Det var förstås just det som var meningen, hehe… Vi bestämde oss för att släppa nyheten genom att skicka ett mms till våra kära och nära, förutom till mina föräldrar för att pappa har en för gammal mobil för att kunna se mottagna bilder i den så jag ringde dem istället. Därefter uppdaterade vi våra Facebook-statusar för att göra vår förlovning offentlig.

Hur det känns nu? Jag är helt upp över öronen, så glad över detta så det finns inte! Det är det som är min ljuspunkt i tillvaron, eller ja, Fredrik är ju förstås ständigt den stora ljuspunkten i min tillvaro men förlovningen är ju ett stort och helt fantastiskt steg.

Nu är jag outhärdligt less på att vara hemma och nöta soffan, jag vill bli frisk nu med detsamma! Tyvärr går det ju inte att bestämma sånt själv, och det går heller inte att bestämma att man ska slippa förkylningar när man redan har en åkomma att dras med. Nej, självklart fick jag en sån på köpet nu i veckan. Vilken envis och jobbig hosta jag har, den förstör min nattsömn och mina få dagliga aktiviteter som jag måste ta itu med, främst läsa en bok till gruppresentationen i litteratur. Jag kan inte läsa länge innan jag blir avbruten av helveteshostan, och då tappar jag till slut tålamodet att fortsätta.

Igår kände jag mig smått deppig och bröt ihop över det faktum att jag kanske inte kommer att kunna genomföra min praktik de två nästkommande veckorna. Om jag har ont och går på kryckor blir det bara jobbigt att åka iväg ända till Vadstena varje dag och gå all in så jag verkligen fixar det den här gången. Hur ska jag orka ge 100% om mina krafter just nu ligger på 50% eller knappt det? Det funkar inte, i så fall måste jag tillfriskna fort som fasen tills på måndag och det känns alltför optimistiskt. Allt hade kunnat flyta på finfint om jag aldrig hade råkat ut för den här jävla olyckan! Jag vet inte vad jag är mest arg på: min cykel, det hala väglaget eller mig själv. Man önskar ju kunna lägga skulden på utomstående faktorer, dvs. de två första, men någonstans så är det rimligt att resonera att det var mitt eget fel. Om jag inte hade svängt hade jag inte ramlat, och jag kände ju att jag höll på att slira innan kurvan. Dumt, dumt, dumt. Men fan, jag trodde jag kunde lita på min cykel…

Så skönt att sitta hemma i soffan igen och bara se på Idol och slöa. Till firande av Fredriks, Annikas och Villes födelsedagar har vi varit ute och ätit på restaurang ikväll. Det blev indiskt buffébord, och det var väldigt smarrigt och framför allt prisvärt. En vecka sen nu som jag fick uppsöka vård för min trasiga fot, det har gått hyfsat bra att klara de dagliga rutinerna ändå. I tisdags och onsdags var jag till och med i skolan för att gå på de enda seminarierna vi hade i veckan. Vill inte låta skadan gå ut över skolarbete, kan ju faktiskt stappla mig fram några meter utan att det är jättejobbigt.

Nu kommer det här låta som nåt tacktal men det gör detsamma. Jag vill bara skriva att jag är otroligt tacksam att jag har så snälla och omtänksamma människor omkring mig som hjälper till och ställer upp. Fredrik är min underbara klippa och jag vågar knappt tänka på hur jobbigt livet verkligen hade varit nu om inte han fanns där för mig. Du är bäst av alla <3 Någon annan som underlättar min vardag när jag är iväg till skolan är Kwistan, en klasskompis som skjutsat mig och hjälpt mig med småsaker som betyder så mycket. Jag tackar också er andra, familj och några vänner, som med ord har visat att ni bryr er. Till er som inte bor i Linkan: Det är ju inte lätt att hjälpa till med handlingar när man är på långt avstånd från mig, ord räcker gott och väl. Tyvärr kan jag inte låta bli att känna mig lite besviken. Några av dem som jag verkligen förväntade mig skulle visa lite omtanke har inte gjort det alls. Om ens vänner inte ens gör det när man har varit med om en olycka och har ont varje dag vet jag inte vad jag ska förvänta mig. Jag är inte arg på er, bara besviken angående just detta. Om ni är alldeles för upptagna med annat och därför skulle ha missat vad som hänt behöver ni inte ta åt er. Busy days kan alla ha 😉

Igår var verkligen en olyckans dag för mig. På väg till skolan på morgonkvisten slirar jag med cykeln i en kurva och ramlar av den. Detta på grund av frosthalka som är ack så lömsk. En kille cyklar förbi och SKRATTAR åt mig, hur jävla idiotisk får man vara? Strax därpå kommer en tjej som snällt och hyfsat nog frågar mig hur det gick och hjälper mig ta upp cykeln. Jag fick skitont i vänsterfoten av fallet och kunde knappt gå, istället fortsatte jag cykla i sakta mak. Väl framme på skolan satt jag och kved för det mesta, ville bara gråta vilket jag också gjorde. Jag klarade trots allt att vara på bibblan och plugga till ca 12.30. Åt lunch där och sen fick jag skjuts hem. Smärtan var olidlig och jag bara grät hemma i soffan. Fredrik slutade tidigare och sen ringde jag vårdcentralen för att höra vad jag skulle göra. Det var bara att ge sig iväg dit, och som tur var kunde vi låna Fredriks plastmammas bil. På vc fick jag träffa en läkare men hon kunde inte säga vad som hänt utan klämde bara lite. Jag fick en remiss till akutröntgen och åkte vidare dit. Där fick jag vänta en bra stund på att få röntgas, och sen 3 TIMMAR på att få veta vad det var som hade hänt med min fot och vad som behövde göras. Det visade sig att jag hade brutit ett litet ben i foten tyvärr. Som tur var behövdes det ingen operation eller gips men en skena och så kryckor på det förstås. Skitkul.

Jag måste äta 8 Panodil och två tabletter med morfinliknande effekt varje dag, i alla fall nu de första dagarna, för att slippa den värsta smärtan i foten när den är still. När jag linkar framåt har jag ont oavsett, fast den smärtan kan jag utstå. Ja, det var väl den historien. Jag tänkte bara att jag skriver det här om ni skulle ha missat det på Fejjan, vilket det verkar som att de flesta av er gjort tyvärr men det är ju lätt hänt. Vill inte vara för gnällig där heller. Eftersom jag vet vilka som läser min blogg vet jag också vilka jag förväntar mig ska bry sig. Löjligt att nämna kanske, men tycker ganska synd om mig själv nu.

Jag tror inte det har varit min dag idag. Egentligen har jag ingen lust att skriva om det för jag vet inte roten till mitt dåliga humör faktiskt. Det var min pluggkompis som påpekade det när vi satt och jobbade med Varieties of English-uppgiften. Hon tyckte det var lika bra att sluta och åka hem för att jag var sur och grinig. Nu har jag rätt dåligt samvete för det här, även fast hon sa att jag inte skulle ha det, men vi hade ju planerat att göra uppgiften idag efter seminariet (som vi hade aptidigt). Den får göras på fredag istället. Jag ska försöka att bli glad igen tills dess.

Jag fortsatte att transkribera mitt utvalda avsnitt av TBBT när jag kom hem. Det tog ytterligare två timmar men det var det helt klart värt. Nu har jag tydligt insamlat material att referera till i mitt Term paper.

Nu har det äntligen löst sig med praktiken, det var på tiden kan man säga. Men jag ska inte klaga, jag får ju ha den denna termin vilket är enda möjliga alternativet. Någon kommande termin hade inte funkat eftersom jag är i Paris nästa termin och höstterminen om ett år skriver jag examensarbetet. Jag tänker INTE förlänga min utbildning en ynka termin till. Hur som helst, jag har fått plats hos min före detta mentor på gymnasiet i Vadstena under v.45 och 46. Det blir fina fisken det, för hon är nog den bästa mentorn jag haft. Jag har haft rätt tur med mentorer överlag, alla fyra jag haft har varit trevliga och engagerade i sitt mentorskap. Just denna som jag ska ha nu är himla rolig också. Förra gången jag var hos henne skrattade vi åt allt möjligt. Så jag ser fram emot att återse henne och skolan, även fast det kommer bli en väldigt viktig prövning.

I övrigt har dagen gått i produktivitetens tecken. Jag infann mig på skolan kl 8 trött som en gnu för att studera frivilligt. Den meningen kan vara svår att applicera på mig men så var fallet. På eftermiddagen hade jag poesiseminarium och det var inte lätt att hålla koncentrationen uppe men jag lyckades klämma ur mig lite vettiga yttranden om dikterna vi hade analyserat, hoppas jag. När jag kom hem bad jag om en tandläkartid på Smile. Ja, det är namnet på kliniken och ett av deras mål verkar vara att alla ska le när de går därifrån. Dregla också om man har oturen att lämna kliniken med bedövning. Jag är verkligen orolig för att jag kommer få det, det är inte helt omöjligt att jag har minst ett hål. Det har värkt och gjort ont i ett par tänder några veckor nu. Säkerligen har jag hål. Eller så är det bara visdomstanden som bråkar, jag vet inte. Fy, kommer bli en dyr historia om jag har fler än ett hål. Jag tänker aldrig mer slarva med tandborstningen, och jag borde på allvar fundera på att sluta äta godis också. Mörk choklad blir ett undantag i så fall.

Svårt att ge upp något man älskar