Om det är en frukt jag verkligen älskar så är det satsumas som det är säsong för nu. Små, söta, lättätna och fulla av vitaminer – kan det bli bättre? Vi har varit och handlat ikväll och den här gången var de ännu mindre än förra veckan! Jag: ”Har du sett något sötare?” Fredrik: ”Jo, det har jag *blink blink*”. Okej, okej, vi kanske inte är ense i den frågan, och jag kan väl i och för sig tycka att en kattunge är sötare än en satsumas, men ikväll hade jag ögon för satsumas. Jag är rätt dålig på att äta frukt i allmänhet och brukar därför sällan köpa frukt av olika slag för att det hinner bli övermoget eller mögligt innan jag kommit mig för att äta det. Men satsumas är i en klass för sig, och jag skulle önska att det gick att köpa året runt. Clementiner är väl gott det med men de är inte lika gulliga. Ja, jag är rätt utseendefixerad när det gäller frukt och grönsaker, det får inte vara några som helst defekter. Tur att jag inte är frukterian och anser att frukt har känslor, vad synd jag skulle tycka om alla defekta frukter.

Idag har jag haft en svagt molande huvudvärk hela dagen, vilket sannolikt beror på att jag sov för länge. Jag stack trots det iväg till Sh’bam-passet jag bokat in mig på, och tänka sig, huvudvärken släppte! Vilken kick jag får av att dansa alltså, och de som säger att dans inte är träning har grovt fel. Antingen har de bara provat långsamma danser som typ vals eller så har de inte dansat alls. Jag känner dock att jag skulle vilja gå på andra pass än bara Sh’bam och Zumba, men då vet jag inte vad som skulle vara alternativen. Det finns liksom inget på passchemat som är lika lockande… Bodyvive ska jag i alla fall prova som sagt för att se om det är vettigt. Vem vet, det kanske kan vara kul också.

Idag har jag förmodligen varit på mitt sista besök hos sjukgymnasten på Campushallen. Enligt hans bedömning är jag så gott som återställd i min vänsterfot som jag bröt för närmare ett år sedan. Jag får inte längre ont av hög belastning på foten, som vid löpning. Det känns så himla skönt och samtidigt nästan lite overkligt, skulle det inte ta längre tid än så här att bli återställd? Jag kanske egentligen inte är helt återställd, men som det känns är jag det för jag känner inte av sviterna av min skada längre. Som jag kämpat med mina aptråkiga fotövningar i flera veckor och inte sett något slut på eländet Som jag lidit av träningsvärk som sjukgymnasten ignorerade. Som det tagit mig tid att göra alla dessa övningar, tid jag hellre hade ägnat åt att styrketräna t.ex. Ja, jag har avskytt övningarna av hela mitt hjärta, ändå har jag fortsatt att kämpa. Om min fot blir bra av övningarna är det så mycket värt mödan, har jag tänkt. Mål och motivation ni vet. Det är något jag verkligen lärt mig, att om man har ett tydligt mål med någonting, om man verkligen vill nå det och om det känns värt att kämpa för att uppnå det målet kommer motivationen att finnas där. Kanske inte ständigt, alla tappar vi ju motivationen ibland och vill bara gräva ner oss i soffan med en chokladkaka eller annat onyttigt, men den kommer inte att överge dig. Mitt mål var att jag skulle kunna springa igen, så snart som möjligt.

Jag har även lärt mig något nytt om löpning av min sjukgymnast idag, något jag själv aldrig har tänkt på. Igår efter att jag hade sprungit hade jag inte ont någonstans, förutom att jag var lite öm på insidan av smalbenet. Jag fick himla ont i det förra veckan jag sprang, och berättade detta för min sjukgymnast idag. Han berättade att det troligtvis är benhinneinflammation, något som kan vara svårt att bli av med. Det berodde i mitt fall på att jag överbelastat hälen. Han förklarade att ju tunnare sula man har på skorna desto skonsammare blir belastningen för foten, och refererade till studier som gjorts om detta. Dessa studier har löpningsskotillverkarna ignorerat i 20 år och istället byggt upp en hel industri på skor med tjocka sulor som förhindrar pronering. Det gör att foten har mer stöd för hälen, vilket man kan tro ska vara bra, men istället sliter det på hälarna otroligt mycket. Detta beror på att man sätter ner hälen hårdare än man bör, för att man känner ju inte underlaget lika mycket som med en tunn sula. Han rådde mig att springa i uppförsbacke på löpbandet för att undvika att sätta ner hälarna när jag tar mina löpsteg. När jag vant mig vid detta löpsteg blir det lättare att tänka på att använda det när jag springer på plant underlag. Jag borde egentligen skaffa mig ett par löpningsskor med tunnare sula, men det får bli en senare utgift. Nu ska jag fokusera på att springa lite uppför varje gång jag svettas på löpbandet eller i skogen, förhoppningsvis kan mitt löpsteg ändras så att jag slipper smärtor i framtiden.

Jag har varit och tränat denna tisdag för ovanlighetens skull, mest för att jag inte tränade igår men jag hade bokat in mig på Groove. Dock ställde jag in det på grund av att det inte riktigt visade sig passa in i dagens tidsschema och sprang på löpbandet istället. Denna gång ökade jag med en halv kilometer och sprang 3 km utan uppehåll. Kommer jag klara detta, tänkte jag först, men underligt nog kände jag att jag hade orkat springa längre. Tyvärr sa mina knän emot, de verkar ha tagit stryk av att jag rockat rockring i helgen för någon annan typ av träning har jag inte utövat. Rockring är ett väldigt bra redskap men jag skulle önska att det bara var magen som tog stryk och inte andra kroppsdelar. Samma sak gällde mina fotövningar första gången jag gjorde dem, de ger träningsvärk på alla möjliga ställen utom just i fötterna.

Idag hade jag inte tillräckligt med utrymme till mina fotövningar på grund av folkmängden så jag hoppade över några av dem. Då kom jag att tänka på hur otroligt skönt och bekvämt det skulle vara att ha ett privat gym. Om jag tillät mig själv att drömma skulle gymmet vara ljust och luftigt (m.a.o. inte i någon sunkig källarlokal), ha massa olika maskiner, ett löpband, en spinningcykel, en roddmaskin, massa vikter, en rockring, en medicinboll och så skulle det finnas ett par bänkar där man kunde pusta ut mellan varven. Kanske denna dröm blir verklighet någon gång i framtiden, om och när vi köper hus. Jag får helt enkelt acceptera att trängas med andra gymmänniskor tills dess…

Jag har just sett första delen av ”Torka aldrig tårar utan handskar” och jag skulle vilja framföra en liten hyllning till Jonas Gardell för hur riktigt jävla bra manus han har skrivit. Alla som har varit med och skapat serien utifrån Jonas nyutkomna bok har gjort ett lysande jobb. Verkligen välgjort. Så fint, berörande, vackert filmat, intressant… Att det är baserat på en verklig händelse gör bara att det blir ännu mer känslosamt. Jag har inte läst boken än men jag skulle helst vilja göra det innan jag ser de två andra delarna av serien. Tur att man kan se avsnitten på Svt Play.

Idag stannar jag hemma, trist och regnigt väder är det ute och jag har grejer hemma att pyssla på med så varför åka till skolan och plugga? Nä, precis. Jag skriver lite reflektioner, diskar och städar lite till kanske, äter satsumas, läser i någon ledarskapsbok och kanske toppar jag med något avsnitt av The Big Bang Theory. Lagom lugn måndag. Ikväll blir det Zumba, antagligen i lite lugnare tempo än i onsdags…

Idag är det storstädning som gäller, dammråttorna började synas alltför bra. Fasen vad jobbigt det ska vara att dammsuga, det är ju som ett träningspass. Eller för mig blir det ett för att jag dammsuger ganska snabbt men ändock noggrant. Jag börjar mer och mer se det som en lönsam idé att skaffa en robotdammsugare, kanske inte nu, men om något år då vi känner att vi har råd. Tänk så arbetsbefriande! Fast betydligt smidigare att ha den i en större bostad med fler öppna ytor än i en lägenhet med massa möbler i vägen, så jag antar att det inte blir aktuellt med ett inköp av en förrän vi har flyttat till något större. Apropå det så längtar jag tills vi flyttar till något eget, antingen bostadsrätt eller villa. Jag är vid det här laget spyless på fondtapeten i köket, våtrumstapeten i badrummet, golvet i hallen och köket och mörkbruna trälister. Vissa idioter till grannar börjar jag också bli ganska less på, inte de som bor i vår trappuppgång utan de som bor vägg i vägg med oss i en annan uppgång. Skrik och bråk med jämna mellanrum. Just de får mig att inte alls vilja ha några grannar, men lite bättre är det ju att ha en villa så man slipper bo vägg i vägg med idioter. Helst en gård på landet men jag är samtidigt rädd att det skulle bli lite för ensligt.

Vi har fortfarande massa äpplen vi måste bli av med så nu är det äppelmoskokning in progress, Fredrik är så duktig så! Jag har aldrig gjort äppelmos tidigare så han får ha huvudansvaret. Det blir säkert gott, men jag undrar vad vi ska äta det till. Havregrynsgröt är ju ett alternativ, om man nu ska börja med det. Kanske äta det istället för fil på morgnarna?

Det har verkligen varit en intensiv dag idag, men en mycket trevlig sådan. Först har jag haft ledarskapsträff mellan kl.9 och 16, och kl.18 var vi bjudna på middag av Fredriks morbror men hemma hos morbrorns svärföräldrar i Ryd. Det var första gången jag träffade hans morbror med familj, och de var supertrevliga. Jag vet inte om det var vinet eller den uppsluppna och trevliga stämningen men jag pratade ovanligt mycket för att umgås med folk jag aldrig tidigare träffat. Väldigt lättsamt och tiden bara rann iväg på det där sättet den brukar göra när man har kul. Därför gjorde det inte så mycket att jag spillde rödvinssås på min nya vita skjorta. Inget kalas utan kras, eller nåt. Nu är det snart dags att stupa i säng, jag känner att jag har varit vaken alldeles för länge. Här kommer en sneak peak på skjortan à la modebloggerska.

Jag har alltid undrat varför jag ofta skakar på händerna, speciellt när jag ska lyfta någonting. Det behöver inte vara något tungt utan kan vara ett vattenglas eller ett pappersark. Nervositet beror det inte på, skakningarna uppstår ändå. Det är riktigt störande och ibland även pinsamt i vissa situationer, folk måste tro att jag är riktigt nervös. Men nej, det är något annat det beror på och nu kanske jag kommit fram till vad det kan vara tack vare en bloggare som skrev att hon har en sjukdom som gör att hon skakar mycket. Den heter Essentiell tremor, en sjukdom jag aldrig tidigare hört talas om. Jag googlade och klickade in mig på en sida för att läsa på lite om sjukdomen. Först kände jag att det inte passade in på mig, som t.ex. att ”den drabbade får mycket svårt att hantera vardagens sysslor som till exempel skötsel av hygien, av- och påklädning och ätande”. Absolut inga problem med det, utan tänkte mig snarare att det är äldre människor som har de symptomen. När jag kom till sista stycket däremot kände jag igen mig väl i de saker som togs upp, vilka är som följer:

”Symtomen består av rytmiska skakningar som tilltar med åren. Vanligast förekommande är skakningar i händerna men även andra områden som huvudet, rösten, bålen och benen kan drabbas.”

”Diagnosen vid essentiell tremor utgår från den typiska skakningen som uppkommer när kroppsdelen aktiveras, till exempel när man lyfter ett glas vatten.”

”Ett ytterligare stödjande kriterium är om skakningarna dämpas efter intag av en mindre mängd alkohol.”

Jag säger inte att jag har sjukdomen, det kanske krävs att man skakar mer än jag, men de här är de mest trovärdiga förklaringarna jag funnit till mina skakningar. Det är ju precis allt det här som händer mig! Som tur är så är det bara mina händer som darrar som asplöv (än så länge). Alkohol gör att jag skakar mindre har jag märkt, eller inte skakar alls. Hur sjukdomen uppstår vet man inte men det står: ”Sannolikt beror sjukdomen på en tilltagande obalans i komplexa motoriska kretsar i nervsystemet som ökar med åren och vanligen blir synlig först i högre ålder.” Jag kan se mig själv som gammal tant sitta och skaka i min gungstol på ålderdomshemmet. Hujeda mig.

Källa: http://www.medtronic.se/sjukdom/essentiell-tremor/

Som jag kanske skrivit tidigare har jag 7 kg att gå ner innan jag når min målvikt. Jag har hoppats på att vågen i alla fall ska visa någon slags förändring åt det positiva hållet efter att jag tränat minst tre gånger i veckan i drygt tre veckor och varit mer noga med vad jag stoppar i mig. Inte ett jävla hekto har jag gått ner! Möjligtvis något ynka gram men det känns alldeles för lite för att glädjas åt. Jag har därför insett att jag måste strama åt mina restriktioner och kanske äta ännu mindre portioner och helt skippa intaget av sötsaker. Vilket hårt liv det vore! Men kanske är det det enda som skulle göra en märkbar skillnad? Jag vet faktiskt inte… Eller ska jag helt utesluta pasta, ris, potatis och bröd? Problemet är att jag har väldigt svårt för att bli mätt om jag inte alls äter det, och nu syftar jag på de tre förstnämnda. Bröd har jag faktiskt ransonerat på och skippar det till frukosten ibland. Dessutom äter jag numera endast osötat bröd. Jag och Fredrik pratade om detta precis innan vi skulle sova igår kväll, vilket kanske inte var så bra. Inatt drömde jag nämligen om sprängfyllda smörgåsbord med all möjlig plockmat i kopiösa mängder samt att jag gick och köpte något kilo lösviktsgodis. Tror ni inte jag nu är sugen på godis? Abso-fucking-lutely.

Idag tänkte jag inte träna, även fast jag har motivationen att ta mig till gymmet. Det är nog bäst att inte göra det, folk kan ju börja tro att jag blivit träningsnarkoman(!) Skämt åsido. Jag kanske tar en promenad istället, det ger ju i alla fall lite träning.

Om det är något jag ogillar när det gäller telefonkommunikation är det när folk ber mig ringa dem. Och folk innefattar inte vänner och familj i detta fall, nej, dem har jag inga problem att ringa om de ber mig. Det är när folk som man inte alls känner ber mig ringa som jag ogillar. Jag tycker faktiskt att i de fall andra vill ge mig någon sorts information via telefon så kan de faktiskt ringa. Om de inte har mitt nummer är det bara att ta reda på det på t.ex. hitta.se eller fråga mig via mail. Det hade funkat i detta fall då jag har skickat ett mail till människan. Dessutom kan man inte säga vänligt att samtalet blir dyrt när någon okänd är i andra änden. Mina åsikter om detta kan givetvis bero till viss del på att jag har haft telefonskräck under en stor del av min uppväxt. Idag har folk mindre anledning att bota sin telefonskräck tack vare (eller kanske: tyvärr på grund av) alla andra slags kommunikationsmedel som sms, mail, Facebook etc.

Tänk alla ungar med mobiltelefoner som slipper vara rädda för att någon annan än kompisen ska svara. Vi snackade om detta i somras minns jag, om hur rädd man var att någon läskig storebror skulle svara. Jag kanske rent av hade umgåtts mer med kompisar när jag var liten om alla hade haft en mobiltelefon. Inte hade man ens behövt ringa alla gånger utan bara skicka iväg ett sms. Visst är det mycket som var bättre förr, och visst kan jag samtidigt tycka att det var befriande att inte ha någon mobiltelefon med sig vart man än gick. Jag är tacksam för att jag växte upp den tiden jag gjorde det och ägnade min tid till så mycket annat kreativt ute och inne än att knattra på en mobil. Dock anser jag som sagt att funktionerna ringa och sms:a hade varit bra att ha, trots allt. Kanske jag ska se det som en liten övning för mig att ringa någon jag inte känner som bett mig göra det…

Dramat var skitroligt igår kväll, det var längesen jag skrattade så hejdlöst utan att anledningen var att jag var övertrött (Fredrik är van vid mina skrattanfall då). Det var bara helt sanslöst kul! Vi fick göra skuggspel för första gången på kursen, och det går till så att man spelar teater bakom ett skynke i ett mörkt rum med en lampa lysandes bakom. Det ballade ur bokstavligen för gruppen som skulle rita en bakgrundsbild till vårt skuggspel. En stor kuk med en eld och lite vatten bredvid. Jag kände att den akademiska nivån var hög där… Vi lyckades dock göra något icke-snuskigt av det, och gestaltade fem neandertalare varav mannen i vår grupp fick vara kung och slåss mot jättekuken som var hotet mot kungens makt. Vi andra satt och grymtade vid lägerelden och försökte få kungen att sluta slåss. Det blev lite genus inblandat i vår lilla pjäs kan man säga. Vi diskuterade också gruppmedlemmar emellan varför många vuxna tycker att drama är lustigt eller inte vågar/vill hålla på med drama av den orsaken eller någon annan. Leka kan man ju klassa det som utifrån, men när man är inne i själva skaparprocessen är det mer än bara lek. Att leka bör man hur som helst aldrig lägga av med, och därför instämmer jag till 100% i citatet jag har som rubrik.

Jag har även lekt tjurfäktare lite på Zumban idag, som hade ett hyperhögt tempo. Ben hit, armar dit, sväng, snurra runt, hoppa, göra armhävningar, hej och hå… Trots att det var en ny release lyckades jag någorlunda med stegen men jag hängde inte med i det fasansfullt höga tempot. Nog måste jag ha förbränt betydligt fler kalorier idag än vanligtvis…