Ja, jag vet att rubriken må vara den mest klyschiga som finns så här i början av ett nytt år, men eftersom jag misslyckats tidigare år med det så kallade ”nya livet” kör jag på ett nyårslöfte i repris. Förut har det varit mycket snack och liten verkstad, trots att jag känt mig motiverad har det gått åt skogen med att hålla löftet efter bara någon vecka. Mitt nya liv innebär, lite mer detaljerat, att jag ska ändra på mina kostvanor och träna minst tre-fyra gånger i veckan. Som en start har jag skrivit en mitt-nya-liv-2013-plan, börjat skriva matdagbok (vad jag äter varje dag till frukost, mellanmål, lunch, middag och kvällsmål), planerat in fler vegetariska rätter än kötträtter på veckomatsedeln samt bokat in mig på Sh’bam och Zumba. Utöver det tänkte jag träna i gymmet imorgon. Mitt mål med allt detta är att gå ner sju kilo, helst på högst två månader vilket skulle innebära mindre än ett kilo i veckan. Det borde jag klara! Nu jävlar ska det ske.

Findus har också börjat sitt nya liv kan man säga. I slutet av förra veckan hade han väldigt dålig aptit och åt knappt någonting samt såg väldigt hängig ut. Jag misstänkte direkt att det var något som inte stod rätt till, kanske problem med njurarna, så i måndags ringde mamma veterinären och mycket riktigt ville de undersöka honom och ta blodprov. Jag och Fredrik skulle skjutsas till Kallax först och därefter fick de köra kisse till djursjukhuset. Blodprovet visade att värdena i sköldkörteln var för höga, likaså levervärdena och han var dessutom väldigt uttorkad. På grund av detta fick han stanna på sjukhuset över natten med dropp. Jag har förstås bölat och oroat mig under tiden trots att jag visste att det skulle bli bättre med honom. Bland det värsta jag vet är att se/höra om djur som lider. Men nu är han hemma igen men har fått vissa restriktioner i dieten samt medicin. Inget annat än torrfoder får han äta den närmaste veckan. Att mata honom med fint kött var nog ingen bra idé, är väl dels därför och dels pga. den höga åldern som hälsan vacklar nu… Hela kalaset kostade närmare 4 laxar utan försäkring, vilket låter snordyrt och det är det också, men om man räknar ut hur mycket det hade kostat att ha försäkring i 13 år på honom så har de ändå sparat in rätt mycket pengar.

Tänka sig att detta år snart är slut, det är inte många månader sedan jag vande mig vid att det faktiskt var 2012. Jag vet inte vad det beror på, kanske var det för att jag inte riktigt var förberedd på att ta mig an ett nytt år. Jag ville på något sätt stanna kvar i 2011, för trots bruten fot var 2011 ett bättre år än vad 2012 har varit. Det var året då Fredrik och jag flyttade ihop, förlovade oss, reste mer tillsammans och jag hade något bättre ekonomi. Jag hade höga förväntningar på 2012 med en stundade utlandstermin första delen av året, vilken visade sig bli sämre än jag hade hoppats på. Galen hagga i lägenheten som påverkade mitt liv högst negativt, ändå fick jag inte tummen ur och tog mitt pick och pack och flyttade någon annanstans. Dålig sammanhållning mellan utbytesstudenterna, allt kändes så stort och uppdelat. Ingen gemenskapskänsla överhuvudtaget. Det fanns ljuspunkter också så klart; Paris var helt fantastisk som stad att tillbringa en längre tid i tack vare vacker arkitektur, mysiga kvarter och den typiskt franska atmosfären med boulangeries runt varenda gatuhörn och den chict kvinnliga klädstilen. Så här i efterhand kan jag se tillbaka på min termin där som en nyttig upplevelse, jag känner att jag fick många nya lärdomar. Lite coolt är det även att ha pluggat på Sorbonne, en chans som inte alla får eller tar.

Sommaren var minst sagt avkopplande och den inleddes med att mamma och pappa kom och hälsade på i Paris, så det blev ett mycket trevligt avslut på vistelsen där. Tio dagar hemma för att återhämta sig och sedan bar det av till London för att hälsa på Angie och Juan. Det var en av de stora ljuspunkterna och jag minns särskilt när vi satt i trädgården och grillade, spelade Bezzerwisser och åt glass och bjöd deras house mates på palt. Ett besök på Naturhistoriska muséet hanns också med samt en del shopping och en titt på OS-arenan. Det obligatoriska besöket hemhemma gjordes i slutet av juli, fester avlöste varandra men inget badande utomhus blev av. Hösten var en andningspaus kan man säga, då jag tog en termins uppehåll från Lärarprogrammet och satsade på självutveckling genom att läsa ledarskap och drama. Jag var målinriktad och gav sjutton på att jag skulle få godkänt på praktiken, vilket jag också kände att jag skulle få. Vad hände? Jo, jag fick en ragata till handledare som inte var vettig på något plan i sin bedömning och gav feedback genom att trycka ner mig istället för att uppmuntra till utveckling. Ett bra avslut på terminen blev det ändå då jag fick VG på ledarskapskursen och spikade Varieties of English-tentan.

Vad jag fått för mycket av: ragator till käringar utan social kompetens
Vad jag fått för lite av: kvalitetstid med mina vänner, pengar
Vad jag är nöjd med att ha fått: nya insikter och lärdomar både personlighetsmässigt och yrkesmässigt

Nu känner jag att 2013 kommer bli ett helt fantastiskt år och jag ska se till att jag inte får fel!

Då var jag hemhemma i Boden för att koppla av och ha det gott med familj och vänner, jag klagar inte! Eller jo, jag klagar givetvis på distansen till Fredrik och att man lätt hamnar i tristessens fälla här men annars är det fint. Än har jag inte avlidit av att det är så dött här, men det kan bero på att jag har haft grejer att göra som att umgås med mor och far, fika en massa och hjälpa en kompis med hennes uppsats. Alla julklappar är fixade så ingen stress över det, nu väntar jag bara in julafton kan man säga. Det är bara lite bestyr jag har framför mig innan dess: göra julgodis. Men det lär jag väl inte bli helt knäckt av (ja, det är nu ni ska skratta). Jossie-humorn is back!

Jag hoppades att Findus skulle vara kelsjuk nu när jag kom hem men sen jag kom igår har han mest ignorerat mig. Tveksamt om han ens känner igen mig, vem vet, han kanske har blivit senil på äldre dar? Han går runt och nosar på mina väskor och grejer så av honom blir man behandlad som någon inkräktare. Nåväl, det är ju tur att mamma och pappa i alla fall uppskattar att jag är hemhemma. Tydligen har jag varit snäll i år också, det var svårt att låta bli att snoka bland klapparna…

Jag känner ett jävlar anamma just idag. Just idag är jag stark. Varför? Jag har pratat med studievägledaren och fältmentorn för Motala, numera även (istället?) nya VFU-samordnaren. Hon är hur gullig och trevlig som helst, jag fattade direkt tycke för hennes personlighet när vi träffades första gången vilket var då hon besökte mig på skolan jag har gjort min VFU på precis. Till skillnad från min otrevliga och hårda handledare är hon lätt att ha att göra med, ödmjuk i framtoningen och bra på att uppmuntra och komma med råd till studenter. Efter vårt samtal tillsammans med min handledare hade fältmentorn ”tagit ett snack” med henne och sagt att hon inte håller med handledaren på flera punkter. Hon hade liksom jag uppfattat det som att min handledare hade avrått mig ifrån att bli lärare. Detta får man inte göra på lärarutbildningen, utan alla studenter ska uppmuntras till utveckling. De var inte heller eniga om min förmåga att tolka sociala koder, fältmentorn menade att jag visst hade visat att jag kan göra det och att man blir bättre på det med tiden så det är inget att hänga upp sig på.

Det kändes så himla bra att få veta att min handledare inte har stöd av fältmentorn i sin bedömning av mig, utan att det är JAG som har hennes stöd. Jag har förstås även fått fint stöd ifrån Fredrik, vänner, min familj och hans familj, och de må vara partiska men det betyder oerhört mycket! Och nu har jag alltså till och med stöd från fältmentorn, som är god vän till min handledare, vilket innebär att min handledare inte har stöd från en kotte i sina åsikter! Jag har aldrig trott så mycket på mig själv inom utbildningen till lärare som jag gör nu. Efter jul och nyår blir det ny praktikperiod och min inkompetenta handledare kommer inte kunna påverka bedömningen ett skvatt. När jag har fått godkänt, för det handlar inte om OM utan NÄR, ska jag med glädje maila denna handledare jag har haft och kort och gott skriva ”I made it”. När jag klarar slutpraktiken ska jag maila och skriva ”I’m not perfect, but I’m much better than you think”. Och när jag slutligen står med mitt examensbevis i handen så ska jag känna att ingenting hon sa till mig den där vinterdagen ett år tillbaka har rubbat mig. Because I will always stand up, never fall down.

Äntligen är praktiken över för i år, ett tag där kändes det som att den aldrig skulle ta slut. Det känns bra på flera sätt att jag slipper åka till den där skolan i Motala igen. Det som känns bäst är förstås att jag (förhoppningsvis) aldrig mer behöver träffa min trakasserande handledare. Sen jag fick deltidsfeedbacken har det inte alls varit lika trevligt att vara där och jag har stört mig på flera saker med henne. Främst har jag givetvis stört mig på hennes så kallade övertygelse om att vissa saker hos mig är nästintill omöjliga att utveckla, men även andra saker som att hon nästan aldrig ätit lunch med mig i personalrummet och varit så självupptagen att hon knappt har haft tid med mig (tar man emot lärarstudenter då?). Som person är hon min raka motsats så det är inte direkt ett under att vi inte drog jämnt. På grund av all den dåliga kritik hon gett mig (varav minst hälften är bullshit) har hon inte godkänt mig men hon har heller inte underkänt mig. Det som händer nu är att VFU-samordnaren kommer att försöka ordna en ny praktikplats till mig på en annan skola. Då ska jag få ha lite större klasser och se om jag klarar av att hantera alla elevers så kallade signaler de sänder ut. Jag hoppas verkligen jag får en vettigare handledare då, för jag vägrar ta emot samma oförtjänt dåliga feedback en gång till. Jag ska allt visa den läraren att jag fixar allt det som min handledare varit så petig om. I can do it!

Nu när jag inte längre behöver stiga upp före 06.00 på morgnarna och vara dödstrött på kvällarna har jag tid för sådant som inte prioriterats högst på listan precis, som t.ex. sminka mig, bära linser varje dag, klippa och tona/slinga håret, träna mer än en gång i veckan, köpa julklappar, shoppa något fint till jul och nyår osv.

Nu har jag varit på praktiken i tre veckor vilket betyder att det endast återstår två. Jag har hunnit ha några lektioner och i veckan fick jag halvtidsfeedback från min handledare. Vad jag hade väntat mig var lite konstruktiv feedback men istället fick jag bara dålig kritik och INGA förslag på hur jag kan bli bättre. Därifrån hade jag hoppats på att gå med större medvetenhet om sådant jag behöver förbättra och kanske även få lite positiv feedback men istället kände jag mig ledsen och nedtryckt efteråt. Det jag fick höra var att jag, summa summarum, inte har rätt personlighet för att bli lärare och det är inget som går att förändra enligt min handledare. Det var som ett knytnävslag rakt i hela mig och jag ville bara gråta. Allt som jag har gjort för att utvecklats till hur jag är idag, alla gånger jag kämpat mig igenom praktiker och haft modet uppe trots mina tvivel om rätt val av utbildning… Det kändes som att allt det bara raserades, som att det inte betydde någonting. Hon sa att jag hade blivit lurad av mina tidigare handledare, att de har förlett mig genom att inte peka på det som jag faktiskt har problem med egentligen. Alla har tyckt att jag har behövt träna på rösten, kroppsspråket och mitt ledarskap, det har jag också tyckt så jag kan inte direkt påstå att jag blivit lurad. Däremot har jag aldrig haft någon så brutalt ärlig lärare som handledare förut.

Hon menar att jag har svårt för att tolka och sända ut sociala signaler, svårt att sätta mig in i andras situationer, svårt för att samspela naturligt med andra människor… Jag kan delvis hålla med om det där med signaler men det handlar inte om att jag har svårt för att tolka utan att jag inte alltid är så uppmärksam vad som händer omkring mig när jag är upptagen med att hjälpa någon elev. Sända ut signaler däremot, DET kan jag hålla med om att jag har svårt för då jag är dålig på att visa med ansiktet vad jag känner och tänker. Att jag skulle ha svårigheter med det sociala samspelet är bara något hon fått för sig. Jag är alltid försiktig och blyg av mig vid mötet med nya människor och det tar ett tag innan det blir ett naturligt samspel men det är inget jag ständigt har problem med. Det kändes verkligen som att hon inte känner mig, och det gör hon inte heller. Hur kan hon tro att hon kan se igenom mig när jag bara har varit hos henne i tre veckor? Hur kan hon säga att sakerna hon tog upp inte går att göra någonting åt? Och värst av allt, hur kan hon vara så elak och säga att jag aldrig kommer att bli en riktigt bra lärare?

Nu har jag överlevt första veckan av totalt fem på praktiken och det känns bra hittills. I veckan har jag bara fått lära känna eleverna och hjälpt dem lite så det har varit en mjukstart.Jag måste säga att jag har ganska bra självkännedom, varje kväll har jag varit helt utslagen och inte orkat göra någonting vettigt förutom att jag tränat Zumba en gång. Det är inte praktiken i sig som är så värst uttröttande utan pendlingen. Jag HATAR att pendla och jag fattar verkligen inte hur folk orkar med det någon längre tid. Det blir ju så himla lite tid till att vara hemma om kvällarna och så måste man stiga upp okristligt tidigt på morgnarna, vilket betyder att man inte precis kan vara uppe till 11 som jag är van vid. I veckan har jag visserligen lagt mig vid den tiden men det är ju dels för att jag har så svårt att ställa om mig, dels för att jag är kass på att komma i säng i vettig tid på kvällarna annars också. Trevligt är ju dock att jag har sovmorgon imorgon och samtliga fredagar. Man får vara tacksam för det lilla, för sen när jag börjar arbeta kommer det bli döden, döden… Nu slipper jag ju en del planerings- och rättningsarbete. Rättningsarbete tar sjukt mycket tid och det är även den tråkigaste biten av lärarjobbet. Som lärare undervisar man typ 30% av sin arbetstid och resten går åt till att planera, rätta, sköta elev- och föräldrakontakter samt hålla på med diverse pappersarbete som kopiera och sortera. Nu kanske jag tog i en smula men det är dystert nog inte alls långt ifrån sanningen.

Helgen har bara flugit iväg; på fredag kväll var jag så klart trött och seg, igår hade vi gäster och fick städa och laga mat nästan hela dagen och idag har vi haft Fredriks familj här på fika för att fira Fars dag. Nu sitter jag i soffan och känner bara för att koppla av framför något avsnitt av The Big Bang Theory eller så, men vad borde jag göra istället? Jo, plugga. Jag känner mig supermotiverad, verkligen…

Att blogga i stort sett varje dag höll alltså cirka en månad, det är ju ganska duktigt för att vara jag. Till viss del är det du Marie som inspirerat mig, jag blev impad av dina täta uppdateringar och hängde liksom på tåget. Nu i veckan har jag haft lite mindre tid och ork att blogga för att jag suttit på skolan alla vardagar 9-16 ungefär, tränat och sen däckat i soffan framför diverse TV-program. Sen är kanske inte mina läsares intresseflagga på topp om jag bara skriver om plugg och träning. Ni skulle säkert följa mig troget ändå (oj då, självsäkert det lät) men lite variation vill jag ju ge er. Det kommer det tyvärr inte bli så mycket av de kommande fem veckorna, för imorgon börjar jag min praktik i Motala. Av erfarenhet vet jag att jag kommer vara som en zombie om kvällarna så att prioriteringarna kommer bli träna, äta, umgås lite med Fredrik och sova. Om jag ens kommer orka träna… Fast det kan ju vara nyttigt att göra det för att hålla sig piggare i längden så att säga.

I fredags var det födelsedagsfirande för Fredriks syster på samma restaurang vi var på när han fyllde år. Denna gång åt vi däremot något från à la carte-menyn så det blev snäppet lyxigare. Igår promenerade vi till Ikea för att för andra gången provsitta fåtöljen vi har sett ut till vardagsrummet. Nu har vi bestämt oss för att införskaffa den och då kom vi på att vi även behöver köpa en läslampa. Tyvärr fanns det ingen på Ikea som jag direkt föll för så vi får titta vidare någon annanstans. Vi stod och velade över om vi skulle köpa matta till vardagsrummet eller inte men vi kom fram till att vi inte iddes bära hem den. Återigen problemet med att promenera dit. Idag har jag varit lite duktig och städat och pluggat innan min fikagäst kom, för jag vet att jag som sagt inte kommer orka göra så mycket på kvällarna framöver…

I en perfekt värld skulle alla mina nära och kära få må bra och vara friska. I en perfekt värld skulle allt vara rättvist. Men nu är ju inte världen perfekt, och därmed inte heller rättvis. Det blev jag återigen påmind om när jag pratade med pappa för ett tag sen. Han berättade att min faster som fick bröstcancer för fem år sen nu har fått det igen, i andra bröstet. Jag blev både ledsen och arg, arg på denna elaka sjukdom. Jag tänker dock som Carrie sa när Samantha hade fått reda på att hon hade bröstcancer; hon kommer att bli bra. För jag tillåter INGET annat. Jag vill inte höra något i stil med ”I had a friend, she died” à la Mr. Petrovsky. Allt kommer att bli bra, det blev ju det förra gången så varför skulle det inte bli det nu?

Jag fortsätter på det positiva spåret genom att i detta inlägg hylla tuttarna. Oktober är ju Rosa bandet-månad dessutom, och detta kan ju då få vara en extra stor hyllning eftersom det är den sista oktober idag. Tuttarna ska vi vara stolta över och vara glada så länge vi har dem kvar. Är inte det tjejers bästa vapen så säg? På Zumban idag till exempel shakade jag dem så pass att de skumpade för fullt under sportbehån. Jag ska erkänna att jag aldrig varit så nöjd med mina tuttar som jag är nu; de är i en för mig perfekt storlek, de är i perfekt höjd, de kan forma en sexig klyfta och de kommer antagligen bara vara så här fasta och snygga i ett par år till på grund av planerade graviditeter så varför inte passa på att uppskatta dem? Allt annat är ju bara dumt.

Inatt sov jag inget vidare på grund av höjd värme i lägenheten, nu helt plötsligt chockhöjs den efter att det varit kallt i ett par veckor. Trots detta har jag hunnit med ganska mycket idag: pluggat 9-16, tränat och varit social lokalt och på distans. Träningen tänkte jag faktiskt ställa in, men min pluggkompis lyckades övertala mig och jag gick dit direkt från pluggandet. Jag blev överraskande nog piggare av att träna, så nu kan jag inte använda trötthet som ursäkt längre. Eller kan och kan, jag ska försöka undvika att göra det. Nu avslutar jag det här korta blogginlägget med att säga: god natt!