Hello again trogna följeslagare! Så här täta uppdateringar har jag nog aldrig haft 😉 Jag borde helt klart bli bättre på att blogga, som Angie påpekade. I know, I know, jag skyller på den hektiska terminen som snart är över. Var var jag? Jo, på söndag gick vi till parken igen och slappade några timmar samt åt crepes med Nutella och kanel (syndigt farligt god kombo) och glass. Dagens goda gärning, initierad av Angie, blev en bit baguette till en glad hemlös kille utanför affären vi handlade på. Jag borde visa denna generositet mer men sen jag bott här i snart 5 månader och i Barcelona i 9 har jag fått dåliga vibbar av de flesta uteliggarna jag sett som bara tigger pengar. Hur som helst, vi gick hem och åt lite god soppa och bröd, och därefter blev det en promenad i våra snygga high heels till kyrkogården här i Montparnasse. Tyvärr var den stängd så jag fick inte trippa förbi Sartres grav med mina stiliga fossingar. Istället vände vi hemåt och slog oss ner vid puben nära mitt kvarter. Där beställde vi in en chicha (vattenpipa) och te (var på väg att skriva öl, men kom på att då hade jag inte bara ljugit utan även delgivit osannolik information, det fanns nämligen enbart alkoholfria alternativ). Bartendern frågade varifrån vi kom, och han hade bott lite i Stockholm som barn. Yeah yeah yada yada, Stockholm är väl inget speciellt, var vår reaktion ungefär.

På måndag, sista dagen som Angie var här, tog vi metron till Paris utkanter för att besöka den omtalade loppmarknaden i Porte de Clignancourt. Först kom vi till den vanliga marknaden där afrikanerna sålde märkeskopior och andra grejer, sen hamnade vi på antikvitetsloppisen som inte var så mycket loppis eftersom allt var så dyrt att man inte hade råd med nånting. Vi kom fram till att det måste finnas en billig loppis i krokarna och jag frågade massa folk på vägen vi planlöst strövade fram på. Innan vi hittat någon loppis blev vi hungriga och åt paninis på ett sjaskigt snabbmathak. Angie frågade killen som serverade oss var den billiga loppisen egentligen fanns och han sa att det var i en helt annan del av stan. Vi gav dock inte upp, utan fortsatte ströva omkring i området med hopp om att hitta billiga grejer, och den som letar finner. Äntligen började priserna sjunka. Tyvärr hittade jag ingenting (hur kan detta komma sig??) men Angie gjorde en del fynd. När vi hade avverkat loppisen tog vi metron hem igen, käkade middag framför The Big Bang Theory och sen var det dags för Angie att åka hem igen efter en legendariskt trevlig helg.

I helgen var Angie på besök, det var den bästa helgen på länge! Som jag hade längtat efter att få dras ur från pluggträsket och ägna mig åt lite roliga aktiviteter under några dagar. Det började dessvärre med lite oflyt, hennes buss var 2 timmar sen så jag fick vänta dessa timmar på bussparkeringen i Porte Maillot på fredagsmorgonen. När jag hade tittat på massa resenärer och på klockan ett bra tag såg jag äntligen en blå buss köra in på parkeringen. Äntligen var verkligen det rätta ordet där, i flera bemärkelser. Vi åkte till mitt hemkvarter och gick och handlade lite käk först, sen till lägenheten. Frukost dukades fram och när vi åt den kom tanten hem, som yttrade lite vänliga artighetsfraser för att kompensera för hennes giriga och snikna sida. Efter frukosten och Angies powernap drog vi till Parc Luxembourg och slappade några timmar i gräset, åt lite jordgubbar, snackade och hade allmänt mysigt. Tillvaron var på topp! På kvällen stannade vi på en pub på vägen hem och drack en öl i den varma kvällsluften.

Lördag bar det av till Montmartre för att gå en guidad tur i Amélies fotspår. Vi gick till affären som hon handlar i i filmen och även caféet som figurerar i densamma. Det var en perfekt dag för utflykt dit, solen sken från klarblå himmel och det var kring 25 grader, vilket det var alla dagar hon var här. Montmartre tilltalade mig verkligen, jag blev lite kär i den stadsdelen. Kullerstensgatorna, de vitmålade husen med klassiskt franska balkonger, de trånga gränderna, de pittoreska caféerna, den lite mer avslappnade atmosfären till skillnad från Paris i övrigt hetsiga storstadskänsla… Ja, det var lite som att stiga in i en annan värld. Åt getost på en stentrappa i skuggan av några träd (okej, Angie blev skuggad, inte jag som faktiskt ville ha gassande sol) gjorde vi också medan vi lyssnade på två gatumusikanter varav en man spelade cello och hans kvinnliga sällskap sjöng. När vi äntligen hittade Amélies café gick vi in och lånade toaletten som är med i sexscenen i filmen och sen drack vi en milkshake. Vi hade haft planer på att uppsöka en bar där Eurovision sändes men bestämde oss för att skippa det och streama det hemma istället. Sagt och gjort, efter att ha gått och kollat på Moulin Rouge tog vi metron hemåt, gick och handlade lite chips och jordgubbar och såg Sverige kamma hem Eurovision-segern. Tänka sig att vi vann, jag kan inte riktigt fatta det. Det borde vi ju gjort för länge sen då jag faktiskt verkligen velat det. Nu känns det ovärt när jag inte kan glädjas åt det på samma stolta sätt. Istället förbannar jag mig över att avgiften för tv-licensen ryker från kontot på måndag. Jag vet, jag är tråkig. Kanske ska fråga mig själv varför jag betalar tv-licensen över huvud taget… Antar det är för att jag är rädd att nån nisse kommer och knackar på dörren. Nu blev detta inlägg ganska långt så söndagens och måndagens äventyr delges i nästa. Hold on, kära bloggläsare!

När man bor i en storstad tvingas man stå ut med en mängd lukter pga. storstadsmiljön och befolkningstätheten. Värst är det på metron där man inte kan ta avstånd från folk och har ibland oturen att ha sin näsa alldeles för nära någon person som luktar illa eller helt enkelt bara för mycket. Jag skulle så gärna önska att vissa människor kunde inse att de behöver ta hand om sin personliga hygien bättre, eller över huvud taget. In what universe (à la Sheldon) kan man vilja vistas så nära inpå folk när man fullkomligt stinker svett, verkligen überstinker så att lukten letar sig in i andra personers halsar och näsborrar? Jag satt nära en kille som luktade så idag på metron och jag kunde knappt andas. Han hade försökt dölja odören med parfym men det var knappt så man kände parfymen. Det var fruktansvärt, och man såg bara hur folk i närheten vände sig bort från honom, och mannen mitt emot mig hade nog ett lika plågat ansiktsuttryck som jag. Det värsta var att den illaluktande killen inte klev av metron förrän det var dags för mig att kliva av också. Lukten måste ha stannat kvar i vagnen efter hans avstigning för den var helt sinnessjukt genomträngande.

En annan otrevlig lukt som jag blir utsatt för på vissa metrostationer är lukten av urin för att uteliggarna pissat i nån ränna, men nöden har ju liksom ingen lag. Kan man inte installera fler offentliga gratistoaletter så de kan använda dem mer flitigt? Röklukt direkt vid metrostationernas utgångar stör mig också, att folk inte har vett att vänta några meter innan de tänder en cigg. Det finns däremot nåt ännu värre: jag har sett folk röka nere på perrongen! Sist men inte minst, folk i metron som sprutat på alldeles för mycket parfym eller after shave. Detta gäller framför allt snofsiga affärsmän och -kvinnor som stiger av/på vid Champs Élysées. Ja, det var väl de lukter jag stör mig mest på. Sen icke att förglömma, avgaser, men den lukten har mina näsborrar vant sig vid bra vid det här laget… Ah, tänk vad härligt det skulle vara ute på landet! Så länge jag slipper lukten av gödsel då förstås…

Då var mitt två veckors långa (läs: korta) lov slut och jag är tillbaka på Sorbonne. Ett besök i Linköping har avverkats och efter det hängde Hanna med tillbaka till Paris för att besöka mig under fyra dagar (fast det blev bara två hela). Att vara hemma med Fredrik var ju helt underbart: fick tid med bara honom, fick sova i min egen säng och slapp tanten som hade gått mig på nerverna tillräckligt innan jag for. Tyvärr lyckades jag med bedriften att bli sjuk direkt jag kom hem, blev febrig, illamående och fick ont i halsen. Vet inte om det var chocken av att komma till Sverige helt plötsligt som var orsaken eller om det helt enkelt är en regel att jag alltid blir sjuk så fort jag kommer till Linköping.

Efter två feberdagar repade jag mig lite och orkade gå till frissan för att klippas och bli en blondie igen, samt åka till Norrköping och fira Fredriks pappa som fyllde år dagen till ära. På lördagen blev det ett besök på IKEA för att kolla lite på möbler men vi bestämde oss inte för nånting. Självklart kom vi inte ut därifrån tomhänta, hittade lite fina ljus, handdukar med kul mönster och en vitlökspress som är något mer lättdiskad än originalmodellen. Sen släpade jag med Fredrik på Ikano där det blev mer shopping för min del så klart. Gina finns ju inte i Frankrike så ”var ju tvungen” att spana in vårkollektionen så jag inte missar nåt (så talar en sann shopoholic). Jag har fått dille på mintgrönt, fråga mig inte varför, förra året var det ljusrosa och nu har jag ingen lust att bära den färgen… Med mig hem följde en mintgrön vippig top, en mintgrön stickad tröja och för att bryta av lite: en vit klänning i delvis spets. Nog om det, känner att det här håller på att utvecklas till en modeblogg nu… På kvällen gick vi ut och åt indiskt på Yogi. Jag råkade beställa för het kryddad mat så tog ett tag innan jag fick ner den eftersom jag fick dricka en del vatten och andas med tungan utanför käften som nån hund. Very charming. Allt som allt var det en väldigt mysig vecka hemma som givetvis gick för fort men vad göra. Tider som flytt kan man inte få tillbaka så bättre att längta till dem som kommer.

Tisdagen den 24e for jag till Arlanda och mötte upp Hanna! Där fördrev vi ca 4 timmar ganska snabbt och sen hoppade vi på planet till Paris. Jisses så skönt att flyga från Arlanda och slippa Ryanair, och sen landa på Charles de Gaulle istället för mesiga Beauvais. Jag och Fredrik har bestämt oss för att bojkotta Ryan i så lång utsträckning som möjligt. Hur som helst, vi kom fram till min bostad vid 20.30-snåret så hann inte med så mycket mer än att handla, snacka och fixa lite middag. På onsdagen besökte vi turistfällan Notre Dame och shoppade en massa. Jag hittade fyra linnen/toppar, de hängde och suktade efter att få bo i min garderob så kunde ju inte lämna stackarna i affärerna, nej nej. Vi gick ut och åt senare på kvällen och blev så mätta att vi fick ont i magen och jag började må illa. Undrade ett svagt ögonblick om jag hade blivit förgiftad men tydligen hade jag bara slängt i mig trerätters på relativt kort tid. Vi fick maten ganska snabbt och det verkade lite som att de ville bli av med oss så hade inget val. Antingen äta eller lämna massa mat vi betalat för. Ska försöka undvika att beställa in trerätters i fortsättningen, i alla fall på den restaurangen. Men när de lockar med ett så kallat ”menypris” är det svårt att motstå. Två extra rätter på köpet kan man säga.

En stor del av torsdagen gick åt till att vara vid och på Eiffeltornet. Vi stod och väntade och frös 2 timmar(!) för att få åka upp. Det blev att åka hela vägen upp till toppen, var häftigt och läskigt på samma gång. Upplevelsen går inte att beskriva, man måste vara med om det själv. ”Tänk om hissen pajar, då dör vi” och ”Jag kommer blåsa av tornet där uppe” svamlade jag om. Men allt gick finfint (förutom att ta bilder där uppe i den hårda vinden), vi kom ner helskinnade. Det var en riktig adrenalinkick faktiskt! Så om mina framtida barn kommer påstå att jag är höjdrädd ska de minsann få det här berättat för sig. Efter tornet blev det mer shopping men vädret var inte alls på vår sida, spöregn och blåst. Vi avrundade kvällen med fajitas och mojitos på en pub/restaurang där i krokarna. Där fick vi syn på en mus som var på besök, eller om den jobbade där à la Ratatouille. Det fick vi aldrig reda på eftersom vår servitris bara skrattade när Hanna påpekade det. Tur att vi hade fått i oss maten innan denna upptäckt. Fredag morgon åkte Hanna hem och jag blev ensam igen. Sammanfattningsvis var det en mycket rolig och trevlig sista lovvecka!

Nu är det påsk igen och jag är helt utan planer i helgen, förutom att jag måste förbereda ett läskigt framförande jag ska ha nästa vecka. Annars kommer jag inte fira påsken nämnvärt, fira som för mig betyder proppa magen full med påskmat och lösviktsgodis från ett färggrant ägg. I år har jag inget ägg att fylla, vilket känns lite trist men desto mindre trist för min tandhälsa och vikt. Skadeglädjen kommer att flöda när/om jag läser artiklar i Aftonslaskan av typen ”Så många kilon går svenskarna upp i vikt i påsk”. Fast nog är jag allt bra sugen på att köpa någon stor figur i choklad som jag stått och suktat efter i affären. Säljknepen är alldeles för bra, självklart är alla dessa chokladfigurer placerade på en hylla som man måste gå förbi för att komma in i själva butiken. Damn it!

Idag har jag skrivit min första tenta här som antagligen gick åt skogen. Dels var jag inte nog förberedd, dels hade vi för lite tid tillgodo ansåg jag. Inte bara jag tror jag, flertalet franska studenter satt kvar och skrev efter mig även fast tiden hade gått ut. Det borde ju vara rimligt att utbytesstudenter får lite extra tid på sig, men icke. Jaja, jag kan väl ta smällen om jag kuggar tentan, det är inte jätteviktigt att klara den eftersom kursen är på så få poäng och det som räknas mest i slutändan är sluttentan i juni. Så får satsa på den då…

Om 12 dagar får jag äntligen träffa Fredrik igen, då jag åker till Linköping och stannar hemma en vecka. Hemma! Jag håller på att längta ihjäl mig, känns som att jag lever på sparlåga de här dagarna som är kvar. Distansförhållande i sig är pain in the ass men efter att man varit sambos i ca 1 år är det rent ut sagt ett helvetiskt lidande som känns oändligt. Det kommer sannerligen aldrig mer bli något distansförhållande mellan oss, det är ett som är säkert. Det räcker med att vara åtskilda när vi är på jobbet/skolan och när jag får för mig att åka till Boden eller nånstans nån gång på kortare resor, men resten av tiden vill jag vara med Fredrik. Jag hoppas det blir fina vårdagar när jag är hemma så vi kan hitta på trevliga saker utomhus också. En sak som jag själv tänkte ta tag i när jag kommer hem är att boka tid för klipp och slingor. Det är konstigt att fåglarna inte har börjat lägga ägg än i rishögen till hår jag har på huvudet…

Glad påsk, mina trogna läsare! Vad ni än hittar på så hoppas jag ni får en trevlig helg!

Poff! så var man ensam och övergiven då. Imorse kramade jag Fredrik hejdå efter drygt två härliga dagar hos mig. Jag ville verkligen inte släppa taget om honom, ska jag vara ärlig så hade jag stor lust att följa med honom hem till Sverige igen. Krympa mig själv och hoppa in i resväskan. Synd att det ställer till en del praktiska besvär. Så jag hade inget annat val än att traska hemåt igen med tunga steg och ledset ansikte. Bara en kvart tidigare hade jag gått samma sträcka hand i hand med honom och nu var han som borttrollad ur min närvaro. Ledsen. Hela morgonen satt jag instängd på mitt rum och deppade. Tröståt choklad. Sen när jag hade rensat mina tårkanaler tillräckligt försökte jag daska upp mig själv och gick ut för att göra lite ärenden. Det hjälpte lite grann, fick mig att inse att vardagen här går vidare som den gjorde innan Fredrik kom hit. Dock är jag fortfarande nere. Men nu känner jag att jag i alla fall gnällt nog i detta inlägg.

Under de få dagar han varit här har vi hunnit med att springa lite i det enorma shoppingcentret jag hade varit i innan, promenerat till Eiffeltornet, haft ost och vin-mys, besökt Sacre Coeur och Notre Dame, gått förbi Moulin Rouge samt varit ute och ätit på restaurang. De berömda kyrkorna var så där mäktiga och storslagna i sin arkitektur som man hade förväntat sig, ingen besvikelse där! På gatan där Moulin Rouge låg vimlade det av sexshopar och strippklubbar. Det var ungefär det enda som fanns på den gatan förutom några souvenirbutiker. Tyvärr blev restaurangbesöket inte så bra som vi hade hoppats på; salladen var ofräsch, min mat var helt okryddad m.m. Vi borde ha misstänkt standarden på maten innan vi gick in dit eftersom det var så billigt. Så nu har jag lärt mig att även om det är svindyrt på många restauranger så kan det ändå vara värt det, man unnar ju sig restaurangbesök så sällan ändå. Ja, det är det vi har gjort under dessa dagar, förutom myst på mitt rum. Nu räknar jag ner dagarna till den 17 april då jag åker hem en vecka, en och en halv månad kvar…

Nu räknar jag ner dagarna tills älsklingen min kommer hit, på tisdag kväll har jag honom i mina armar. Kan inte tiden gå fortare? Please?

Metroåkande har nu blivit en vardaglig del av livet här i Paris, inte så häpnadsväckande med tanke på att man måste ta sig en bit för att komma dit man ska eller så är man bara lat och ids inte promenera. Hur som helst, idag har jag varit i två olika delar av stan. När föreläsningen med Franco (som var precis så bestämd och hård som jag föreställde mig av nån outgrundlig anledning…) var slut på förmiddagen så tog jag metron hem. En härjad hemlös gubbe sitter i samma vagn på fyrsitssätena bredvid de fyrsitssätena jag satt mig på och börjar mumla för sig själv, tror jag i alla fall. Dock låter det som att han pratar i telefon, men mycket tveksamt att han skulle äga en… Är han schizofren? Är det mig han snackar med? Jag hör inte ens vad han säger för han har ett svart tygstycke som täcker hela huvudet. Jag känner mig smått obekväm, vilket jag nog egentligen inte borde vara.

På nästa station hoppar det på två kvinnor som sätter sig bredvid/mitt emot mig. Ena hoppar av ett par stationer senare och då kommer det två spanjorskor och sätter sig mitt emot mig istället. Sen gör kvinnan bredvid mig något oväntat. Hon tar fram en lapp och skriver ner en adress med svart tuschpenna, ger sen lappen till den hemlöse gubben och säger att han kan gå till det stället hon skrivit ner för att få sig rena kläder. Han verkade så förvånad över att ens bli tilltalad, och kvinnan förklarade att han behöver rena kläder. Det kallar jag att VISA att man bryr sig för sina medmänniskor. Normalt sett, dvs. vad alla andra gjorde, är ju att glo på honom diskret och ta avstånd. Ignorera, så som jag gjorde. Vi är väl inte hemska människor för det, utan så gör man helt enkelt enligt ”normen”. Att den här kvinnan däremot bröt mot den gråa massans beteende tyckte jag var en så fin gest. Hur många skulle göra det?

Liknande är det när hemlösa tigger pengar på gatan eller i metron. Jag ser nästan aldrig någon som stannar och skänker några mynt, och jag är ju som alla andra och går förbi. ”Har bråttom”, ”för mycket trängsel” eller ”för jobbigt att ta upp plånboken” brukar vara de vanliga dåliga ursäkterna. Vissa skulle jag dock inte ge en cent av anledningar som att de dricker öl och röker, mina pengar till dem ska bidra till mat och kläder. Jag har massa en- och tvåcentare som ligger och skräpar i plånboken, men ibland kan jag tänka att de vill väl ändå inte ha dem. Fel. Två cent till och den stackars kvinnan klädd i trasor kanske kan köpa sig en macka för att slippa gå hungrig hela dan. Om jag lägger alla mina småcentare i jackfickan så har jag en dålig ursäkt mindre. Sen är det bara att hoppas att de där centen går till rätt ändamål…

Bonjour tout le monde! Ça va? Okej, ska sluta skriva på franska nu. Det är bara det att vissa saker kommer naturligt, så hjärntvättad som jag blir varje dag, fast på ett bra sätt förstås. Jag älskar att ha franska språket omkring mig ständigt! När jag är ute och promenerar brukar jag hålla öronen uppspärrade och lagom diskret försöka lyssna på vad folk på gatorna säger. Det är ett hyfsat bra sätt att öva sin hörförståelse, om de nu inte pratar så snabbt att man knappt uppfattar vad de säger så klart. Jag känner mig något mossig när jag inte snackat franska på 3 år. Men allt jag lärt mig sitter ju inne i hjärnan nånstans. På måndag börjar kurserna på universitetet, det känns ganska pirrigt. Tänk om jag inte hänger med från början och så blir allt bara blaja… Jag tror i alla fall de kurser jag valt kan bli intressanta, hoppas lärarna är det också. Man får ju ingen bra känsla i magen direkt när man ser att en av de kursansvariga heter Franco… Jag kommer hålla till på två olika campus, men jag hade en sådan tur med att pussla ihop mina scheman att jag slipper åka emellan samma dag. Måndag, onsdag och torsdag ska jag vara på Malesherbes och på tisdag och fredag på Sorbonnes huvudcampus. Väldigt bra organiserat.

Annars är det bra, förutom att jag saknar Fredrik massor så klart men jag vänjer mig. Jag har den 28 februari att se fram emot då han kommer och hälsar på mig några dagar. Vad bor jag med för människor då? Jag har snackat mer med tyskan nu och hon är riktigt trevlig, pratar franska flytande, spelar piano som ett proffs (eller är ett proffs, hon har spelat på konserter) och gör praktik här i Paris. En ny tjej har flyttat in idag, dock har jag inte hunnit prata med henne mer än att jag har hälsat, men det jag vet är att hon är jurist. En sån där karriärmänniska som får en själv att känna sig lite lat och utan drivkraft. Det hade varit bättre om det var en student, inte bara för att vi hade varit på samma nivå men också för att snacka lite om studentlivet och ty oss till varandra när allt känns för jävligt jobbigt. Äh, hon verkar trevlig i alla fall och det är givetvis det viktigaste. Jag längtar hur som helst efter att umgås med andra studenter.

I onsdags anlände jag till staden där ett visst torn sträcker sig stolt mot himlen, dit 30 miljoner turister kommer varje år, där befolkningsantalet i dess innerstad är ca 2,2 miljoner, där det finns ett boulangerie i varenda gatuhörn och där gångtrafikanter nästan aldrig väntar på att trafikljusen slår om till grönt. Bienvenue à Paris! Jag kan inte säga annat än att jag älskar den här staden, dess atmosfär, alla vackra byggnader, den typiskt franska kvinnliga stilen som aldrig verkar gå ur tiden: svart kappa, strumpbyxor, svarta stövletter och rött läppstift. Jag gillar verkligen det även om jag själv inte skulle kunna bära det, inte rött läppstift i alla fall och det är ju det som gör hela grejen så att säga.

Sen jag kom i onsdags har jag hunnit handla, packa upp, tagit en promenad till Sorbonne och utsatt mig för den hemska fredagsruschen i Les Halles, som innefattar ett shoppingcentrum under jorden. Jag hade siktet inställt på Zara, men det vart bara fiasko av mitt besök där. Det var hur mycket folk som helst, har aldrig varit med om nåt värre. Rean pågår ju fortfarande, så folk var helt galna och slet och drog i plagg. Det var varmt, kön till både kassan och provhytten var milslång och jag orkade inte titta på ens en femtedel av plaggen i affären. Så det blev inget köp och det var ju lika bra det, jag borde ändå inte shoppa för nöjes skull förrän jag fått CSN.

Rummet jag hyr trivs jag bra i, det har allt jag behöver! Som jag skrev tidigare, jag har ett fönster och det är helt fantastiskt bra. Ett stort skrivbord har jag också och en stor garderob. Enda minusen är att sängen är för hård för min smak och att jag inte har någon bekväm stol. Jag får väl köpa någon sittdyna så funkar det bättre. Min hyresvärd är trevlig men ganska strikt. Det är väl inget problem direkt, snarare bra, men jag känner mig lite påpassad nu i början. Nu har hon dock åkt iväg till Burma och Bangkok för att fotografera en massa, en sysselsättning som tar upp större delen av hennes tid som pensionär. Hon kommer tillbaka om 6 veckor, så det är ganska skönt just med tanke på de strikta reglerna. Hon var rätt stressad innan hon for och skulle hinna förklara en massa för mig så det fanns ingen tid för lite socialt småprat. Förutom att jag bor med henne är det även två andra tjejer som hyr rum här. En av dem jobbar och den andra gör tydligen praktik, men tyvärr är de så sällan hemma så jag ser dem inte så ofta. Man lever sitt eget liv helt enkelt. Jag längtar tills skolan börjar den 6/2 och jag kan börja lära känna folk. Sen ska jag se till att delta i aktiviteter som anordnas för Erasmus-studenter.