Länge leve tuttarna!
I en perfekt värld skulle alla mina nära och kära få må bra och vara friska. I en perfekt värld skulle allt vara rättvist. Men nu är ju inte världen perfekt, och därmed inte heller rättvis. Det blev jag återigen påmind om när jag pratade med pappa för ett tag sen. Han berättade att min faster som fick bröstcancer för fem år sen nu har fått det igen, i andra bröstet. Jag blev både ledsen och arg, arg på denna elaka sjukdom. Jag tänker dock som Carrie sa när Samantha hade fått reda på att hon hade bröstcancer; hon kommer att bli bra. För jag tillåter INGET annat. Jag vill inte höra något i stil med ”I had a friend, she died” à la Mr. Petrovsky. Allt kommer att bli bra, det blev ju det förra gången så varför skulle det inte bli det nu?
Jag fortsätter på det positiva spåret genom att i detta inlägg hylla tuttarna. Oktober är ju Rosa bandet-månad dessutom, och detta kan ju då få vara en extra stor hyllning eftersom det är den sista oktober idag. Tuttarna ska vi vara stolta över och vara glada så länge vi har dem kvar. Är inte det tjejers bästa vapen så säg? På Zumban idag till exempel shakade jag dem så pass att de skumpade för fullt under sportbehån. Jag ska erkänna att jag aldrig varit så nöjd med mina tuttar som jag är nu; de är i en för mig perfekt storlek, de är i perfekt höjd, de kan forma en sexig klyfta och de kommer antagligen bara vara så här fasta och snygga i ett par år till på grund av planerade graviditeter så varför inte passa på att uppskatta dem? Allt annat är ju bara dumt.
