Att aldrig sluta tro på sig själv

Jag kan fortfarande inte begripa det. Tisdag morgon på bussen till Norrköping får jag veta det. Godkänd. Att det ordet kan få en att känna en så otrolig glädje och lättnad. Jag är tillräckligt bra. Är det sant? Jag vet inte hur jag ska författa det här inlägget för att kunna förklara hur jag känner, men ja… Ni vet ju att min väg hit inte direkt har varit spikrak, långt ifrån. Man skulle kunna kalla det här för en revansch. En slags upprättelse. Vissa tycker att jag borde ha gett upp för längesen. Det har jag ju själv också haft tankar på att göra ett antal gånger. Lärare vill jag väl inte bli egentligen? Varför har jag då fortsatt på utbildningen? Fortsatt att klamra mig fast vid något som leder till något jag kanske inte vill bli. Fortsatt att tampas med handledare som alltid tyckt att det saknats något. Fortsatt att resa mig upp efter motgångar. Jo. Jag är inte den som ger upp och jag är inte heller den som slutar tro på mig själv bara för att andra gör det. Så till er som inte har trott på mig (nu kommer de ändå inte att läsa detta): Tack för att ni fick mig att känna ett större ”jävlar anamma”. Till er som alltid har trott på mig: TACK för all uppmuntran och allt stöd under alla år som jag velat fram och tillbaka. Jag hade inte klarat det här utan er. Faktiskt.