Nobody can stop me
Jag känner ett jävlar anamma just idag. Just idag är jag stark. Varför? Jag har pratat med studievägledaren och fältmentorn för Motala, numera även (istället?) nya VFU-samordnaren. Hon är hur gullig och trevlig som helst, jag fattade direkt tycke för hennes personlighet när vi träffades första gången vilket var då hon besökte mig på skolan jag har gjort min VFU på precis. Till skillnad från min otrevliga och hårda handledare är hon lätt att ha att göra med, ödmjuk i framtoningen och bra på att uppmuntra och komma med råd till studenter. Efter vårt samtal tillsammans med min handledare hade fältmentorn ”tagit ett snack” med henne och sagt att hon inte håller med handledaren på flera punkter. Hon hade liksom jag uppfattat det som att min handledare hade avrått mig ifrån att bli lärare. Detta får man inte göra på lärarutbildningen, utan alla studenter ska uppmuntras till utveckling. De var inte heller eniga om min förmåga att tolka sociala koder, fältmentorn menade att jag visst hade visat att jag kan göra det och att man blir bättre på det med tiden så det är inget att hänga upp sig på.
Det kändes så himla bra att få veta att min handledare inte har stöd av fältmentorn i sin bedömning av mig, utan att det är JAG som har hennes stöd. Jag har förstås även fått fint stöd ifrån Fredrik, vänner, min familj och hans familj, och de må vara partiska men det betyder oerhört mycket! Och nu har jag alltså till och med stöd från fältmentorn, som är god vän till min handledare, vilket innebär att min handledare inte har stöd från en kotte i sina åsikter! Jag har aldrig trott så mycket på mig själv inom utbildningen till lärare som jag gör nu. Efter jul och nyår blir det ny praktikperiod och min inkompetenta handledare kommer inte kunna påverka bedömningen ett skvatt. När jag har fått godkänt, för det handlar inte om OM utan NÄR, ska jag med glädje maila denna handledare jag har haft och kort och gott skriva ”I made it”. När jag klarar slutpraktiken ska jag maila och skriva ”I’m not perfect, but I’m much better than you think”. Och när jag slutligen står med mitt examensbevis i handen så ska jag känna att ingenting hon sa till mig den där vinterdagen ett år tillbaka har rubbat mig. Because I will always stand up, never fall down.
