Stunden är kommen

Nu är det, efter fyra och ett halvt års studier på Lärarprogrammet, dags att skriva mitt examensarbete. Jag har ständigt tänkt att det ligger långt fram i tiden och plötsligt befinner jag mig på min handledares arbetsrum för en första handledarträff. Det är svårt att ta in då det känts som att jag bara ska plugga i all evighet och aldrig nå målet. Var det inte nyss jag började på Lärarprogrammet? Vart har all tid försvunnit? Det är en skön känsla att snart vara klar med utbildningen, samtidigt som det är overkligt och skrämmande. Att plugga på och sitta nedsjunken i tradig kurslitteratur har gjort att man alltid haft någonting att göra, det har varit en trygghet. En dag, jag minns inte när, kom jag till en punkt då jag började vela. Fy fasen vad jag har velat genom åren, och ändå haft motivationen att fortsätta på lärarprogrammet. Min drivkraft har nog varit att jag aldrig har pluggat något ämne som varit tråkigt. Min passion för språk blandat med envisheten om att jag faktiskt KAN bli en bra lärare har hållit motivationen uppe.

Min handledare verkar helt suverän måste jag säga, och det är inte ofta jag drar till med superlativ. Han har skrivit en avhandling om mitt ämne, som är lärares hantering av störande elevbeteenden, så han kan sin sak om man säger så. Trevlig, bra på att komma med råd och mycket positiv till min idé är han också, så utsikterna för bra handledning är goda. Jag har nu kommit igång lite smått och skrivit utkast på intervjufrågor, gjort en tidsplan, lånat böcker och dammat av en metodbok jag redan hade – hello Bryman, we meet again…