Nedtryckt till fotknölarna
Nu har jag varit på praktiken i tre veckor vilket betyder att det endast återstår två. Jag har hunnit ha några lektioner och i veckan fick jag halvtidsfeedback från min handledare. Vad jag hade väntat mig var lite konstruktiv feedback men istället fick jag bara dålig kritik och INGA förslag på hur jag kan bli bättre. Därifrån hade jag hoppats på att gå med större medvetenhet om sådant jag behöver förbättra och kanske även få lite positiv feedback men istället kände jag mig ledsen och nedtryckt efteråt. Det jag fick höra var att jag, summa summarum, inte har rätt personlighet för att bli lärare och det är inget som går att förändra enligt min handledare. Det var som ett knytnävslag rakt i hela mig och jag ville bara gråta. Allt som jag har gjort för att utvecklats till hur jag är idag, alla gånger jag kämpat mig igenom praktiker och haft modet uppe trots mina tvivel om rätt val av utbildning… Det kändes som att allt det bara raserades, som att det inte betydde någonting. Hon sa att jag hade blivit lurad av mina tidigare handledare, att de har förlett mig genom att inte peka på det som jag faktiskt har problem med egentligen. Alla har tyckt att jag har behövt träna på rösten, kroppsspråket och mitt ledarskap, det har jag också tyckt så jag kan inte direkt påstå att jag blivit lurad. Däremot har jag aldrig haft någon så brutalt ärlig lärare som handledare förut.
Hon menar att jag har svårt för att tolka och sända ut sociala signaler, svårt att sätta mig in i andras situationer, svårt för att samspela naturligt med andra människor… Jag kan delvis hålla med om det där med signaler men det handlar inte om att jag har svårt för att tolka utan att jag inte alltid är så uppmärksam vad som händer omkring mig när jag är upptagen med att hjälpa någon elev. Sända ut signaler däremot, DET kan jag hålla med om att jag har svårt för då jag är dålig på att visa med ansiktet vad jag känner och tänker. Att jag skulle ha svårigheter med det sociala samspelet är bara något hon fått för sig. Jag är alltid försiktig och blyg av mig vid mötet med nya människor och det tar ett tag innan det blir ett naturligt samspel men det är inget jag ständigt har problem med. Det kändes verkligen som att hon inte känner mig, och det gör hon inte heller. Hur kan hon tro att hon kan se igenom mig när jag bara har varit hos henne i tre veckor? Hur kan hon säga att sakerna hon tog upp inte går att göra någonting åt? Och värst av allt, hur kan hon vara så elak och säga att jag aldrig kommer att bli en riktigt bra lärare?
