Ring ring bara du slog en signal…

Om det är något jag ogillar när det gäller telefonkommunikation är det när folk ber mig ringa dem. Och folk innefattar inte vänner och familj i detta fall, nej, dem har jag inga problem att ringa om de ber mig. Det är när folk som man inte alls känner ber mig ringa som jag ogillar. Jag tycker faktiskt att i de fall andra vill ge mig någon sorts information via telefon så kan de faktiskt ringa. Om de inte har mitt nummer är det bara att ta reda på det på t.ex. hitta.se eller fråga mig via mail. Det hade funkat i detta fall då jag har skickat ett mail till människan. Dessutom kan man inte säga vänligt att samtalet blir dyrt när någon okänd är i andra änden. Mina åsikter om detta kan givetvis bero till viss del på att jag har haft telefonskräck under en stor del av min uppväxt. Idag har folk mindre anledning att bota sin telefonskräck tack vare (eller kanske: tyvärr på grund av) alla andra slags kommunikationsmedel som sms, mail, Facebook etc.

Tänk alla ungar med mobiltelefoner som slipper vara rädda för att någon annan än kompisen ska svara. Vi snackade om detta i somras minns jag, om hur rädd man var att någon läskig storebror skulle svara. Jag kanske rent av hade umgåtts mer med kompisar när jag var liten om alla hade haft en mobiltelefon. Inte hade man ens behövt ringa alla gånger utan bara skicka iväg ett sms. Visst är det mycket som var bättre förr, och visst kan jag samtidigt tycka att det var befriande att inte ha någon mobiltelefon med sig vart man än gick. Jag är tacksam för att jag växte upp den tiden jag gjorde det och ägnade min tid till så mycket annat kreativt ute och inne än att knattra på en mobil. Dock anser jag som sagt att funktionerna ringa och sms:a hade varit bra att ha, trots allt. Kanske jag ska se det som en liten övning för mig att ringa någon jag inte känner som bett mig göra det…