När du slutar leka är du inte vuxen – då är du gammal

Dramat var skitroligt igår kväll, det var längesen jag skrattade så hejdlöst utan att anledningen var att jag var övertrött (Fredrik är van vid mina skrattanfall då). Det var bara helt sanslöst kul! Vi fick göra skuggspel för första gången på kursen, och det går till så att man spelar teater bakom ett skynke i ett mörkt rum med en lampa lysandes bakom. Det ballade ur bokstavligen för gruppen som skulle rita en bakgrundsbild till vårt skuggspel. En stor kuk med en eld och lite vatten bredvid. Jag kände att den akademiska nivån var hög där… Vi lyckades dock göra något icke-snuskigt av det, och gestaltade fem neandertalare varav mannen i vår grupp fick vara kung och slåss mot jättekuken som var hotet mot kungens makt. Vi andra satt och grymtade vid lägerelden och försökte få kungen att sluta slåss. Det blev lite genus inblandat i vår lilla pjäs kan man säga. Vi diskuterade också gruppmedlemmar emellan varför många vuxna tycker att drama är lustigt eller inte vågar/vill hålla på med drama av den orsaken eller någon annan. Leka kan man ju klassa det som utifrån, men när man är inne i själva skaparprocessen är det mer än bara lek. Att leka bör man hur som helst aldrig lägga av med, och därför instämmer jag till 100% i citatet jag har som rubrik.

Jag har även lekt tjurfäktare lite på Zumban idag, som hade ett hyperhögt tempo. Ben hit, armar dit, sväng, snurra runt, hoppa, göra armhävningar, hej och hå… Trots att det var en ny release lyckades jag någorlunda med stegen men jag hängde inte med i det fasansfullt höga tempot. Nog måste jag ha förbränt betydligt fler kalorier idag än vanligtvis…