Metrofunderingar

Metroåkande har nu blivit en vardaglig del av livet här i Paris, inte så häpnadsväckande med tanke på att man måste ta sig en bit för att komma dit man ska eller så är man bara lat och ids inte promenera. Hur som helst, idag har jag varit i två olika delar av stan. När föreläsningen med Franco (som var precis så bestämd och hård som jag föreställde mig av nån outgrundlig anledning…) var slut på förmiddagen så tog jag metron hem. En härjad hemlös gubbe sitter i samma vagn på fyrsitssätena bredvid de fyrsitssätena jag satt mig på och börjar mumla för sig själv, tror jag i alla fall. Dock låter det som att han pratar i telefon, men mycket tveksamt att han skulle äga en… Är han schizofren? Är det mig han snackar med? Jag hör inte ens vad han säger för han har ett svart tygstycke som täcker hela huvudet. Jag känner mig smått obekväm, vilket jag nog egentligen inte borde vara.

På nästa station hoppar det på två kvinnor som sätter sig bredvid/mitt emot mig. Ena hoppar av ett par stationer senare och då kommer det två spanjorskor och sätter sig mitt emot mig istället. Sen gör kvinnan bredvid mig något oväntat. Hon tar fram en lapp och skriver ner en adress med svart tuschpenna, ger sen lappen till den hemlöse gubben och säger att han kan gå till det stället hon skrivit ner för att få sig rena kläder. Han verkade så förvånad över att ens bli tilltalad, och kvinnan förklarade att han behöver rena kläder. Det kallar jag att VISA att man bryr sig för sina medmänniskor. Normalt sett, dvs. vad alla andra gjorde, är ju att glo på honom diskret och ta avstånd. Ignorera, så som jag gjorde. Vi är väl inte hemska människor för det, utan så gör man helt enkelt enligt ”normen”. Att den här kvinnan däremot bröt mot den gråa massans beteende tyckte jag var en så fin gest. Hur många skulle göra det?

Liknande är det när hemlösa tigger pengar på gatan eller i metron. Jag ser nästan aldrig någon som stannar och skänker några mynt, och jag är ju som alla andra och går förbi. ”Har bråttom”, ”för mycket trängsel” eller ”för jobbigt att ta upp plånboken” brukar vara de vanliga dåliga ursäkterna. Vissa skulle jag dock inte ge en cent av anledningar som att de dricker öl och röker, mina pengar till dem ska bidra till mat och kläder. Jag har massa en- och tvåcentare som ligger och skräpar i plånboken, men ibland kan jag tänka att de vill väl ändå inte ha dem. Fel. Två cent till och den stackars kvinnan klädd i trasor kanske kan köpa sig en macka för att slippa gå hungrig hela dan. Om jag lägger alla mina småcentare i jackfickan så har jag en dålig ursäkt mindre. Sen är det bara att hoppas att de där centen går till rätt ändamål…