Olyckan

Igår var verkligen en olyckans dag för mig. På väg till skolan på morgonkvisten slirar jag med cykeln i en kurva och ramlar av den. Detta på grund av frosthalka som är ack så lömsk. En kille cyklar förbi och SKRATTAR åt mig, hur jävla idiotisk får man vara? Strax därpå kommer en tjej som snällt och hyfsat nog frågar mig hur det gick och hjälper mig ta upp cykeln. Jag fick skitont i vänsterfoten av fallet och kunde knappt gå, istället fortsatte jag cykla i sakta mak. Väl framme på skolan satt jag och kved för det mesta, ville bara gråta vilket jag också gjorde. Jag klarade trots allt att vara på bibblan och plugga till ca 12.30. Åt lunch där och sen fick jag skjuts hem. Smärtan var olidlig och jag bara grät hemma i soffan. Fredrik slutade tidigare och sen ringde jag vårdcentralen för att höra vad jag skulle göra. Det var bara att ge sig iväg dit, och som tur var kunde vi låna Fredriks plastmammas bil. På vc fick jag träffa en läkare men hon kunde inte säga vad som hänt utan klämde bara lite. Jag fick en remiss till akutröntgen och åkte vidare dit. Där fick jag vänta en bra stund på att få röntgas, och sen 3 TIMMAR på att få veta vad det var som hade hänt med min fot och vad som behövde göras. Det visade sig att jag hade brutit ett litet ben i foten tyvärr. Som tur var behövdes det ingen operation eller gips men en skena och så kryckor på det förstås. Skitkul.

Jag måste äta 8 Panodil och två tabletter med morfinliknande effekt varje dag, i alla fall nu de första dagarna, för att slippa den värsta smärtan i foten när den är still. När jag linkar framåt har jag ont oavsett, fast den smärtan kan jag utstå. Ja, det var väl den historien. Jag tänkte bara att jag skriver det här om ni skulle ha missat det på Fejjan, vilket det verkar som att de flesta av er gjort tyvärr men det är ju lätt hänt. Vill inte vara för gnällig där heller. Eftersom jag vet vilka som läser min blogg vet jag också vilka jag förväntar mig ska bry sig. Löjligt att nämna kanske, men tycker ganska synd om mig själv nu.