Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva mina känslor som jag har nu men en sak kan jag säga: jag är så förbannat STOLT över mig själv! Över att jag idag kan titulera mig lärare, över att jag har kämpat mig igenom en lärarutbildning, över att jag aldrig gav upp när vissa sa att jag inte borde bli lärare, över att jag alltid reste mig igen efter att jag hade fallit och över att jag alltid, även om det har suttit långt inne ibland, trott på mig själv. Om det är något jag har lärt mig är det att man inte ska lyssna på folk som inte tror att man kan klara av saker. Det kan du visst. Du kan klara av vad fasiken som helst du företar dig med tillräcklig motivation. Och det bästa av allt i slutändan? INGEN kan ta det ifrån dig.

Nu har jag nästan kommit över cykelstölden, eller jag är i alla fall inte lika upprörd längre vilket är skönt för det går åt en himla massa energi åt att gå runt och vara det. Jag har försökt sätta saker i perspektiv, som att det var ju kul att min cykel var så uppskattad… Eller nja, mer att jag tänkt att det var ju trots allt bara ett dött ting som jag kan ersätta med en ny fin cykel, att jag har så mycket som ingen kan ta ifrån mig och att jag ska vara glad och tacksam för det. Cykeltjuven har säkert inte alls lika mycket att vara tacksam och stolt över, om ens något alls. Möjligtvis att hen lyckades stjäla ännu en cykel (tror knappast det var den första) och kan tjäna lite kosing på det så att hen kan köpa mat och betala hyra. Apropå ordet hen så hyser jag fortfarande motvilja till det men det finns ju inget annat bra ord att använda här.

Det känns grymt lättnande och befriande att ha klarat helvetestentan, fy sjutton för att behöva göra om den. Detta blev nu alltså sista tentan på lärarprogrammet, konstigt känns det. Bara examensarbetet kvar att få godkänt nu, sen har jag en lärarexamen på CV:t. Sjukt. För tio år sen hade jag aldrig kunnat tro detta, antagligen ingen av mina egna lärare heller…

Jag fattar inte hur det kunde hända. Sen jag införskaffade mig min cykel för två år sen har jag varit så försiktig med den, jag har alltid ställt den i förrådet och alltid sett till att den har varit låst. Uppenbarligen hjälpte det inte. Stulen… igen. Jag HATAR det avskum, det patrask, den vidriga människan som stal den. Må han/hon bli helt förtärd inombords av sin ruttna handling, drabbas av Ebola, träffas av en meteorit och brinna i helvetet. Om meteoriten inte skulle falla så må han/hon istället torteras och flås/styckas levande. Det går också bra, så länge det är så plågsamt det bara kan bli är jag nöjd.

Jag önskar man kunde skapa ett eget land där idioter inte fick bo, ett land där bara människor som man tyckte om och visste var goda fick leva i. Tänk så mycket dårskap och jävligheter man skulle slippa då. Nu tvingas man omgärdas av idioter ständigt på längre eller kortare avstånd. Varje gång en idiot korsar min väg tar de udden av min glädje, stjäl min energi samt att jag blir mer bitter. Man borde fan spärra in dem så de kan få hålla på med sina idiotier i sällskap av likasinnade.

Jag kan fortfarande inte begripa det. Tisdag morgon på bussen till Norrköping får jag veta det. Godkänd. Att det ordet kan få en att känna en så otrolig glädje och lättnad. Jag är tillräckligt bra. Är det sant? Jag vet inte hur jag ska författa det här inlägget för att kunna förklara hur jag känner, men ja… Ni vet ju att min väg hit inte direkt har varit spikrak, långt ifrån. Man skulle kunna kalla det här för en revansch. En slags upprättelse. Vissa tycker att jag borde ha gett upp för längesen. Det har jag ju själv också haft tankar på att göra ett antal gånger. Lärare vill jag väl inte bli egentligen? Varför har jag då fortsatt på utbildningen? Fortsatt att klamra mig fast vid något som leder till något jag kanske inte vill bli. Fortsatt att tampas med handledare som alltid tyckt att det saknats något. Fortsatt att resa mig upp efter motgångar. Jo. Jag är inte den som ger upp och jag är inte heller den som slutar tro på mig själv bara för att andra gör det. Så till er som inte har trott på mig (nu kommer de ändå inte att läsa detta): Tack för att ni fick mig att känna ett större ”jävlar anamma”. Till er som alltid har trott på mig: TACK för all uppmuntran och allt stöd under alla år som jag velat fram och tillbaka. Jag hade inte klarat det här utan er. Faktiskt.

Då var jag tillbaka till Linköping igen, allt ser ut som sig bör och jag är så glad att få vara med min älsklingssambo igen. Som jag saknat honom, men nu dröjer det ett tag innan vi kommer vara ifrån varandra igen och då blir det inte såhär länge. I veckan har vi tagit igen en del mys och jag har pulat på med diverse saker. Eftersom min gamla trotjänare till dator ”såg ljuset i tunneln” uppe i Boden blev det att köpa en ny. Jag grät inte överdrivet mycket då jag var tämligen less på en stenåldersklump som surrade och inte var vidare snabb längre. Den nya är en Asus Zenbook och jag är väldigt nöjd hittills, den är så smidig och snabb, har fascinerats över det hela veckan nu. Fantastiskt. Det är alltså laptops av den här sorten som massa folk har varit bortskämda med medan jag fått mitt tålamod utmanat och mina axlar värkande efter att ha släpat på stenåldersklumpen. En rätt avsevärd uppgradering om man säger så…

Idag köpte jag och Fredrik ett tvåtusenbitarspussel som kommer att sysselsätta oss i många timmar. Det lär dröja innan vi blir klara med det då jag har studier som måste tas itu med men det gör inget. Hoppas det inte kommer i vägen för studierna alltför mycket bara. För egen del köpte jag ett par nya byxor då ett par jag har är mer trasiga än de borde vara nu. En skjorta blev det också, kan vara bra att ha då jag mest har linnen och tjocka tröjor i min garderob. Varför är det alltid något som saknas? Jag införskaffade mig också en kalender i veckan, nu är det bara kurslitteraturen som saknas (en f.d. studiekamrat jag skulle köpa den av verkar inte vilja sälja den längre, tack så mycket för det…), sen är jag redo för sista terminen som börjar imorgon. Sista terminen! Jag kan inte fatta det, här har man pluggat på i flera år och det har känts som att man inte kommer nån vart och nu är man snart klar. Otroligt.

Det känns som att jag bara jobbar och jobbar, och inte hinner slå mig till ro den tid jag väl är ledig. Inatt drömde jag att jag hade en ledig dag framför mig, härligt… Kl 5.15 ringer alarmet och påminner mig om motsatsen, uäh… Bara att masa sig upp och bege sig iväg och jobba fram till 15. Under den sista timmen var det dock rätt så lättförtjänta pengar, jag och en annan vikarie var och fikade på Tingshuset med två brukare. Idag var en sån dag då man kunde hitta på lite kul, det gäller att passa på när en brukare är bortrest. Tingshuset kan jag rekommendera, gott fika och mysig miljö. Mycket trevligare än Opalen enligt mig, som inte inger någon vidare mysstämning. Nu är det ”bara” 2 dagar och 2 kvällar kvar att jobba denna vecka. Det skulle ju så klart sitta fint med lite lön nu men det är bara att vänta snällt till den 25e som ”alla andra”.

För övrigt undrar jag om det finns någon vänlig själ som kan tänka sig att skänka mig en miljon? Nähä, inte det. Det verkar nämligen tyvärr som att mitt och Fredriks bostadsköp får vänta ett år eller så då vi nu bestämt oss för att lägga massa pengar på att resa. Hoppas på att kunna köpa lite nya möbler också och sen är jag sugen på att köpa mig en ny laptop. Det är dock inte prio ett, då är nya glajjor viktigare för är verkligen rejält LESS på de jag har och har haft nu i flera år. Så det får bli ett besök på IKEA och ett på Specsavers när jag kommer hem till Linköping igen. Den 12e augusti bär det av söderut, då får jag äntligen krama min älskling! Det är för länge att vara borta ifrån honom nästan hela sommaren, även fast vi har varit ifrån varandra betydligt länge tid, men vad gör man inte för att få cash på kontot…

Årets andra utlandsresa är nu bokad – till Thailand! Verkar som att vi är värsta lyxlirarna som reser en massa, men jag säger som så att det gäller att passa på att göra något kul för intjänade pengar medan man har tid. Nu ska jag äntligen få en av mina drömmar uppfylld, som jag längtar. Jag vet att det är ungefär 10 år efter alla andra men det har varit hinder i form av brist på resesällskap, tid och pengar. Nu känns det overkligt för att det jättelänge har känts som om drömmen inte kommer gå i uppfyllelse. Eftersom jag (förhoppningsvis) tar examen kring månadsskiftet oktober-november är december fri från studier, och då valde vi att boka en resa. Man kan säga att det blir lite till firande av min examen (om jag lyckas ta den) och kvalitetstid ihop med min älskling som kompensation för distansen i sommar. Jag oroar mig lite smått för den fuktiga värmen, farliga insekter och brännmaneter redan nu. Jag antar att jag har läst för många skräckhistorier om turister som blivit förgiftade och väldigt sjuka eller till och med dött. Nåja, så länge jordens krafter inte bestämmer sig för att utlösa en tsunami när vi är där överlever jag nog. Det är ju ändå värt att åka dit när man har hört så mycket positivt.

Nattskiftsveckan är nu äntligen över, vette tusan om jag hade pallat fler nätter än jag gjort. Jag känner mig ungefär som en överkörd klubbad säl. Min hjärnaktivitet känns inte nog aktiv för att ens få kallas hjärnaktivitet, mer hjärnpassivitet. Det är synd att den här lediga dagen går lite till spillo, gjorde ett försök att läsa lite texter för mitt ex-jobb men lyckades bara läsa en. Jag beundrar verkligen nattskiftsarbetare, fattar inte hur de står ut med det. Inte nog med att sömnbalansen blir rubbad och man inte är pigg i kropp och knopp, man missar ju den delen av dygnet då det är ljust. Inte konstigt att folk drar sig för att jobba natt, om det så bara är några nätter som för min del. Nu på sommaren går det dock bra tack vare ljuset men fy för att nattjobb under vinterhalvåret. En annan, mindre illa, följd av att jobba natt är att man blir helt dagvill. I helgen när jag har jobbat tre nätter har jag inte kunnat använda tidsbegreppen igår och imorgon korrekt utan att tänka efter. Är igår fredag eller lördag? Är imorgon lördag eller söndag? Äh, skitsamma… Så det här med att referera till vad jag gjorde vilken dag har jag fått lägga på hyllan, alldeles för luddigt. Sömnbristen medför att jag ändå inte orkar tänka ut det. Nu försöker jag hålla mig vaken så länge som möjligt så jag kan vända dygnet rätt. Wish me luck…

Annars går det bra på jobbet och ibland är det ganska roligt i kontakten med brukarna. Jag försöker skapa mig en förståelse för dem, det är inte alltid lätt att förstå hur de tänker. Det känns väldigt nyttigt och lärorikt, jag är övertygad om att jag kommer vara väldigt tacksam för den här erfarenheten när jag jobbat klart för i sommar. För under min kommande lärarprofession kommer jag med all sannolikhet möta elever med olika neuropsykiatriska diagnoser eller andra problem. I den bästa av världar skulle man önska att man slapp det, dessutom en del annat, men då är frågan om det skulle vara så bra heller. Då skulle man ju inte få ställas inför nyttiga utmaningar eller lära sig lika mycket.

Väskan är nästan färdigpackad nu och resfebern är på en lagom nivå, imorgon bär det av mot sydligare breddgrader! Jag önskar att jag kunde skriva varmare men väderprognosen säger att det inte direkt kommer bli högre temperaturer på Mallorca än i Linköping. De får ändra prognosen illa kvickt så att jag kan skryta med någon slags bränna när vi kommer hem. Inte så kul att ligga och pressa på stranden om det bara är 15 grader. Det lutar mot att det kommer bli mer av en storstadssemester än en sol- och badsemester. Palma ligger nämligen på bekvämt avstånd så där kan man ju alltid strosa runt. Hoppas staden har bra shopping att erbjuda. Oavsett väder och temperaturer så ska det i alla fall bli ljuvligt att komma bort från den grå vardagslunken och få koppla av på en annan plats. Med havsutsikt från hotellet, svajande palmer inom synhåll och en kall drink i handen är det svårt att vara missnöjd.

Dagen efter vi kommer tillbaka från vår semester kommer mamma och pappa på besök, så det är full rulle hela maj kan man säga. Jag vet inte riktigt hur jag ska ha tid till att skriva klart examensarbetet, det kan bli tajt. Jag beslutade mig för att lägga fram det i höst istället då jag insåg att det skulle vara omöjligt att hinna klart till den 21 maj. Sommarjobb har jag inte hört ett skvatt om än och när jag ringde till Bodens kommun idag för att ta reda på hur rekryteringsprocessen går svarade inte enhetschefen. Jag gillar inte att fortfarande inte ha min sommar planerad, vanligtvis brukar jag ha flyg- och tågbiljetter bokade i april. Det kommer väl att lösa sig på något sätt men segt att vara oviss.

Det är helt sjukt vad dagarna flyger förbi när man har flera saker att göra, det var ju nyss påsk. I veckan har jag börjat min praktik och det flyter på bra. Jag har till min stora glädje fått en riktigt vettig och trevlig handledare och skolan är trevlig så jag är verkligen nöjd. Det enda jag möjligtvis kan klaga på är att jag måste pendla till skolan varje dag men det går lättare nu när det är vår. Klasserna min handledare har är väldigt olika; en teknikklass som är lite stökig och en naturklass där eleverna är som änglar. Jag var imponerad igår när jag träffade natur för första gången: alla utom en satt som tända ljus och lyssnade och antecknade vid genomgången, de gjorde uppgifterna när de blev tillsagda och arbetade med dem duktigt och när de var klara plockade de på sig nya uppgifter som inte ens var obligatoriska för lektionen(!) Jag har aldrig sett en så studiemotiverad klass, skolans drömklass att ha som lärare. Det kommer bli sweet att undervisa dem, till skillnad från teknikklassen… Men jag behöver en stökig klass för att min handledare ska se att jag fixar det.

Examensarbetet går framåt i snigelfart, jag håller fortfarande på med resultatdelen och det känns som om jag aldrig blir klar med den. I helgen ska jag dock se till att bli klar, får inte förhala för mycket. Imorgon blir det däremot inte så mycket skrivande, ska iväg på drama för att arbeta med pjäsen vi ska sätta upp i vår. Det är riktigt kul att göra en helt egen pjäs men det krävs mycket arbete och att vara tio i gruppen förenklar inte arbetet direkt…